Foto: Jurek Holzer / SvD /TT.
Förra veckan besökte jag, som så många gånger förr, grannstaden Umeå. Umeå är på en del sätt en bättre stad än Skellefteå, och på en del sätt en inte alls lika bra stad. Jag har bott i båda och tycker att det är ganska dött lopp. Jämna plågor i bägge städerna, ungefär.
En sak som dock gör att jag gärna åker till Umeå med jämna mellanrum är en skivförsäljare inkvarterad i ett hörn av en butik som säljer lyxiga stereoanläggningar. Jag känner inte mannen som säljer skivor vid namn, men varje gång jag är där samtalar vi om musik (såklart!), skivor (vad annars?) och att det inte finns någon vettig skivbutik i Skellefteå. Just det där om skivbutiker i Skellefteå har vi pratat om vid två eller kanske tre olika tillfällen, vilket får mig att starkt misstänka att denna skivman inte minns alla gånger vi haft exakt samma konversation. Sedan får det mig också att inse att det saknas något i Skellefteå. Fast nog om det, tillbaka till skivmannen och förra veckans besök i butiken.
Efter att ha känt igen "Burning world" med Swans bara av att ha sett baksidan på skivan genom en vit påse (inhandlad på en annan skivbutik i Umeå) frågar han artigt ifall det är den skivan, trots att han bevisligen redan vet svaret. Han har även kvar sitt eget exemplar från när det begav sig. Sedan pratar vi lite om Michael Gira, nyutgåvor och No wave-scenen från 1980-talet.
Får även veta att det finns ett antal gamla gubbar, som ser ut precis som vanliga gamla gubbar i Umeå som sitter och lurar på ruggigt svåra skivor med experimentell musik och fortfarande kommer förbi butiken. Är det en typ av gubbe jag också har möjlighet att bli, funderar jag för mig själv. "Det är helt sjukt skivorna de har, de där gubbarna, du skulle inte tro det", säger han och ser lika imponerad som avundsjuk ut och tittar ut genom butiksfönstret innan jag betalar för mig och går.
Dennis Fahlgren