Sergeant. Roland Möller spelar Rasmussen på ett sätt som berör.
Nazi-Tyskland begick många svåra övergrepp under andra världskriget. Tyskar var dessutom ett hatat folk – inte minst i Danmark som ockuperades under flera år.
De flesta filmer hag sett från den tiden handlar om hur modigt de danska motståndsmännen bekämpade sina fiender.
När Martin Zandvliet gjort film om den här tiden tar han avstamp i något helt annat, Nämligen hur det fungerade efter krigsslutet.
Det fanns många krigsfångar i Danmark. Många av dem sattes i arbete för att röja de danska stränderna från minor.
Filmen börjar med att vi får träffa sergeant Rasmussen. Hans behandling av de tyska krigsfångarna handlar enbart om hat och förbittring.
När han sedan får kommandot över en grupp tyskar tar han ut all sin aggression mot dem.
Pennalism och misshandel är ständigt närvarande. Det är ju trots allt fienden som han har att göra med.
Men Rasmussen veknar allt mer inför sin trupp. Han inser att det handlar om småpojkar som kallats ut i kriget. Unga män som fortfarande ropar efter mamma om de skadas.
Det känns verkligen som att det här handlar om hur vi människor ska behandla varandra.
Är inte förlåtelse det viktigaste som finns i livet. Jag vet inte själv om jag skulle klara av det – med tanke på vad som skedde under kriget.
Men jag skulle bli stolt över mig själv om jag hade modet att låta kärleken ta över från hatet.
Roland Möller spelar Rasmussen på ett sätt som berör. En man fylld av avsky som inser att förbittring inte leder någon vart om livet ska kunna gå vidare.
Jag känner också mycket för Louis Hofmann som spelar en av de tyska ungdomarna, Sebastian Schumann. En soldat som försöker göra det bästa av situationen och hjälpa sina kamrater som inser att även om freden kommit så är döden nära.
Sammantaget en film som får oss att förstå de mekanismer som gör att krig förvandlar människor till empatilösa varelser.
Jag skulle bli stolt över mig själv om jag hade modet att låta kärleken ta över från hatet.