När jag växte upp var det lite svårt att förstå att inte alla små byar hade en egen nyårsrevy. Om vi i Risliden hade det så borde väl alla ha det? Ännu märkligare var det att upptäcka att inte ens varje kommun hade en egen revy. Det trodde jag var en självklarhet.
Nästa år har inte byn Risliden eller kommunen Norsjö det heller, åtminstone har revygänget Risliamatörerna sagt att årets uppsättning blir den sista. De har roat och oroat omgivningen i 35 år, och i minst 25 av dessa har jag varit i publiken – eller bland de ideellt arbetande vid sidan om.
Risliamatörerna har med all rätt rosats för musiken, men jag har alltid fascinerats mest av de egenskapade sketcherna. De som inte skulle ha existerat, om det inte vore för dessa eldsjälar som bestämt sig för att producera och framföra eget material på en scen djupt inne i inlandsskogarna.
Sketcherna har blandat högt och lågt (mycket har varit långt under bältet), de har lockat fram gapflabb och fniss men även fått mer eller mindre befogad kritik. Att kunna skriva är en talang, men för att våga visa upp det för allmänheten, och stå sitt kast när man inte bara blir hyllad, krävs det styrka.
I revyn har också bonskan fått leva vidare. Det finns få andra sammanhang där det skapas så mycket nytt på dialekt, och det kommer jag verkligen att sakna.
Nu har jag av allt att döma sett Risliamatörerna för sista gången. Det återstår att se om jag kommer att se en revy igen. Det sägs att revyerna som så mycket annat är på tillbakagång, men så kändes det inte i ett fullsatt Minigloben. Publikintresset finns, men jag har full förståelse för svårigheterna med att få ihop tillräckligt många som inte bara har talangen utan även modet som krävs för att ställa sig på en revyscen. Tack till Risliamatörerna för att ni klarade av det så länge.
Andreas Eriksson