I början av mars var det premiär för filmen "Sameblod" av Amanda Kernell. I media lyftes den fram som ett exempel på att smal film dominerade utbudet på vårkanten, och att publikfriande filmer lyste med sin frånvaro.
Filmen hade redan prisats på filmfestivaler runtom i världen, och kritikerna var överlag positiva. Ändå var distributören lika pessimistisk som media. Den fick premiär på sex biografer, vilket efter kraftig kritik utökades. Men fler än 6 000 besökare räknade distributören trots allt inte med. Det skulle visa sig vara en rejäl underskattning. Nyligen har den passerat 120 000 besökare, och mer kan det bli eftersom den fortfarande visas på biograferna.
Själv såg jag den i en av Skellefteås minsta biografsalonger, som i det närmaste var fullsatt. Att filmen skulle ha dragningskraft i Norrland borde inte ha varit så svårt att förutse, så det kändes lite snålt med få visningar och en liten salong även här. Publiksuccén tyder på att den även hittat en publik i andra delar av landet.
Utan tvekan är "Sameblod" en film som förtjänar att ses av många, men det är inte alltid kvalitet går att omsätta till sålda biobiljetter. Jag kan förstå distributörens skepsis, och hade kanske varit lika försiktig själv. Det är ju en helt annan typ av film än det som brukar finnas på topplistorna. Förhoppningsvis väcker "Sameblods" framgångar nya tankegångar hos distributörer och biografkedjor. För att nå ut till en publik krävs tillgänglighet och att man får kännedom om bra filmer.
För den som missat filmen så är det en gripande och stark skildring av livet för den samiska befolkningen i Sverige. Huvuddelen utspelar sig under 1930-talet, med inledning och avslut i nutid. Det är en film om identitet och drömmar, om rasism och självständighet. Ta chansen att se den om du har möjlighet.
Andreas Eriksson