Foto: Pontus Lundahl/TT.
Prisutdelningarnas tid är här. Under helgen avverkades P3 Guld-galan och Skellefteås Alvargala, och i förrgår var det dags för Guldbaggegalan. I USA har tre stora filmgalor (Golden Globe, Critics Choice och SAG Awards) gått av stapeln, i väntan på den största; Oscarsgalan i mars – eller om man föredrar kalkonfilmspriset Razzie Awards som delas ut dagen innan Oscarsgalan. Det kan lätt kännas som inflation i prisutdelningar och gång på gång lyfts frågan: "kan man verkligen tävla i film/företagande/musik?" och så vidare.
Prisernas betydelse kan dock inte överskattas för pristagarna, framför allt inom kultursfären. Det är få kulturutövare förunnat att nå ekonomisk framgång. För många kan priser – eller nomineringar – vara ett av få påtagliga bevis på att deras insatser faktiskt uppskattas.
Ofta kan det ligga åratal av kamp bakom en ny priskategori, och när den har införts kan representanter för till exempel en musikgenre eller yrkeskategori äntligen känna sig sedda bara tack vare möjligheten att få ett pris för sin insats.
Visst kan det bli lite för mycket av det svåra och fina som premieras, när vinnarna är okända för de allra flesta. Men ibland står stjärnorna rätt i skyn och såväl publik som kritiker är överens. Så blev det till exempel på Guldbaggegalan.
"Sameblod" tog hem fyra guldbaggar samt publikens pris, vilket får ses som en av de största framgångarna någonsin för en film med koppling till Norrland. Publikpriset brukar ofta ses som ett tröstpris till filmer som tilltalat den breda massan, men som inte behagat kritikerna. I Sameblods fall är det närmast en revansch, med tanke på de lågt ställda förhoppningarna när filmen började visas på en handfull biografer. De övriga priserna i all ära, men med den här bakgrunden är publikpriset kanske det mest imponerande.
Andreas Eriksson