Förra veckan var det biopremiär för filmen Valerian and the City of a Thousand Planets, regisserad av den egensinnige fransmannen Luc Besson. Filmen är så pass färsk att jag inte har något omdöme att dela med mig av men förlagan är jag mycket väl bekant med. Filmen bygger nämligen på de franska seriealbumen om tidsreseagenterna Valerian och Laureline, som i Sverige är kända som Linda och Valentin. Serien firar passande nog 50-årsjubileum i samband med filmatiseringen.
Serien skapades alltså 1967 av duon Pierre Christin & Jean-Claude Mézières, som gjorde drygt 20 album fram till 2013. Sedan dess har även andra serieskapare fått hitta på nya äventyr. Valentin är agent vid Rumtidstjänsten redan när serien börjar. Under ett uppdrag möter han medeltidsflickan Linda som också blir agent och får se andra tidsåldrar och planeter. Serien har haft stort inflytande på science fiction, inte minst i filmens värld. Star Wars brukar lyftas fram som ett exempel, även om det inte är något som George Lucas själv nämnt. Men flera scener i hans rymdopera är misstänkt lika serierutor, inte minst de fantasifulla utomjordingarna som Linda och Valentin möter.
Det femte elementet av Luc Besson är ett mer påtagligt exempel, och här var tecknaren Mézières inblandad i produktionen så influenserna är ännu tydligare. Egentligen ville Besson göra film av Linda & Valentin redan då, för tjugo år sedan. Men tiden var inte mogen för projektet.
50 år är förstås ingenting för ett par agenter som ständigt hoppar hundratals, eller till och med tusentals, år framåt och bakåt i tiden, men visst är det kul att dessa klassiska figurer får visa upp sig för en ny publik. Förutom filmen ser jag fram emot att det sista seriealbumet av Christin & Mézières ges ut på svenska i höst, passande nog döpt till Minnen från framtiden.
Andreas Eriksson