Melker Becker och Mattias Lindeblad har gjort flera tv-program, böcker och dokumentärfilmer med fokus på hårdrock och skräck. Helt oemotståndligt för mig, med andra ord. I helgen visades deras senaste dokumentär på SVT (och finns fortfarande att se på SVT Play). "Kiss och gitarristen som försvann" handlar om Vinnie Vincent som fick det tvivelaktiga nöjet att kliva in när bandet var på nedgång och ersätta fansens favorit Ace Frehley.
Idag är Vinnie Vincent en parantes i rockhistorien, men om man ska tro denna dokumentär betydde han mycket för att Kiss skulle fortsätta att existera alls under den här perioden. Men han kom i konflikt med bandets kärnduo Gene Simmons och Paul Stanley. Till slut tvingades han bort från bandet, och med undantag för en del soloprojekt försvann han från rampljuset. Om man inte räknar de otaliga gångerna han stämt Kiss på pengar.
Becker & Lindeblad har inte bara försökt hitta Vinnie Vincent utan också återupprättat hans heder i viss mån. Filmen behandlar också musikbranschen och Kiss, som i större utsträckning än de flesta band är att betrakta som ett företag med anställda. En situation som inte passar alla, och framför allt inte Vinnie Vincent som ville betraktas som en jämlik bandmedlem.
Tro nu inte att jag uppskattade den här dokumentären bara för att den handlade om Kiss. Jag har aldrig varit särskilt fångad av bandet Kiss, trots den serietidningsliknande imagen. Kiss är en cirkus, en nöjesfabrik, och det som en gång var genuint med bandet hade försvunnit redan innan jag var född. Det föll mig aldrig i smaken, även om jag idag har en större förståelse för varför Simmons & Stanley gjort sina val.
"Kiss och gitarristen som försvann" är en underhållande film med tänkvärda inslag. Väl värd att letas upp även för den som inte dyrkar bandet Kiss.
Andreas Eriksson