2010 drabbades musikvärlden av "Opus eponymous", första släppet från det svenska bandet Ghost. Musikalisk var det ganska snäll retrohårdrock med tydliga popinfluenser, men sett till texter och image fanns inget snällt. Bandet utger sig för att vara satanister, som skapar medryckande djävulsdyrkarmusik. Allt med glimten i ögat förstås, men längs vägen mot världssuccé har de lyckats uppröra en och annan som tar deras image på blodigt allvar.
Bandet leds av den karismatiske Papa Emeritus, en anti-påve med dödskallesmink och len sångröst. På scen omges han av fem maskerade musiker som kallas namnlösa gastar (nameless ghouls). Som en del av imagen har de hållit sina verkliga identiteter hemliga, något som i stort sett har respekterats av media och fans.
Men i år sprack fasaden. Trots allt större framgångar för Ghost, däribland en amerikansk Grammy, så har pengarna inte rullat in. Åtminstone inte för de namnlösa gastarna, som nu stämmer sångaren. Som i sin tur befinner sig på turné med vad som bevisligen är en helt ny musikeruppställning.
På grund av denna stämningsansökan har all mystik kring bandet skingrats. Den som vill kan nu få veta namnen på alla som ställt sig på scenen och spelat in under namnet Ghost. Utåt sett har bandet alltid förmedlat bilden av Papa som en allsmäktig banddiktator och de namnlösa gastarna som hans utbytbara underhuggare. Nu ska det avgöras om det var så även juridiskt eller om de i lagens mening var jämlika bandmedlemmar.
Oavsett vad som händer lär Ghost fortsätta, men det kan också vara intressant att lyfta blicken och se vad de namnlösa gastarna kan skapa i nya konstellationer, post-Ghost så att säga. Mina personliga favoriter bland grupper som har någon koppling till forna Ghost-musiker är:
1. The Great Discord
2. Magna Carta Cartel
3. Tid
Andreas Eriksson