”Jag är övertygad om att Metallica med tiden kommer att betraktas som en av de viktigaste kompositörerna någonsin”, utbrast en av mina lärare på universitetet för ungefär 15 år sedan. De orden fastnade, av flera orsaker. I mina ögon var den här läraren en gammal gubbe nära pensionsåldern, och förutom Metallica var det klassiska kompositörer som han föredrog – han var alltså ingen hårdrockare i största allmänhet.
Vid det här tillfället var jag själv ett stort fan av Metallica, och det är jag nog fortfarande. Jag har sett dem live minst ett halvdussin gånger (då räknar jag även in en spelning som ställdes in på grund av sångaren James Hetfields matförgiftning efter att publiken släppts in på Globen– en inställd spelning är också en spelning). Men jag var skeptisk till att de skulle få det erkännande som min lärare förutspådde.
Ett steg närmare kom dock Metallica förra veckan, när det tillkännagavs att de är en av årets Polarprisvinnare. Inte ens i hårdrockskretsar är det ett okontroversiellt val. Varför Metallica före stilbildare som Black Sabbath och Deep Purple? Metallica bygger ju ändå mest på influenser från dessa och andra band. Och har inte Metallica sålt sig för länge sen, och bytt ut sin brutala stil mot en kommersiell och urvattnad sådan?
Jag tycker ändå att beslutet känns rätt. Alla pris går inte ut på att hitta den som var först med något nytt, eller de som är bäst eller varit mest konsekventa under sin karriär. Polarpriset tilldelas musiker ”för betydande insatser inom musiken”, en ganska vag definition men onekligen helt rätt för Metallica.
Om det är något de har gjort, så är det betydande insatser för att lyfta fram inte bara sin egen musik utan även väcka intresse för den hårdare musiken i allmänhet. Så var det för mig, och säkert många andra.
Andreas Eriksson