Siri Hustvedt, författare. Foto: Lars Pehrson/SvD/SCANPIX
Vad bestämmer konstens värde? Varför värderas kvinnors konstverk lägre? Om samma verk hade gjorts av en man hade det då värderats annorlunda?
Harriet "Harry" Burden beskrivs som en kvinna som naturen inte gett rätt utrustning för att bli en succé. Hon är 1.95 lång, bystig och inte särskilt vacker. Hon är bitter och missförstådd som konstnär, trött på att stå i skuggan av sin man, konsthandlaren. Efter hans hastiga död bestämmer hon sig för att hämnas på den manliga konstvärlden och gör tre utställningar under manlig täckmantel. Det första försöket blir en succé för den unge Anton som frontar hennes verk, men förstör samtidigt hans egen förmåga att skapa. Nästa person som hon använder är en homosexuell mörkhyad konstnär, även denna utställning blir uppmärksammad. Men i den sista delen, innan hon ska avslöja sitt falskspel och ge fingret till den självtillräckliga konstmarknaden, går det överstyr.
Romanens struktur har antologins form, en redaktör får nys om Harrys historia och forskar kring hennes liv. Berättelsen växer fram genom konstrecensioner, brev och intervjuer med barnen samt Harrys egna anteckningar. Det går inte att ta miste på Siri Hustvedts frustration och boken är ett ilsket inlägg i debatten, ändå tycker jag att stilen som är ambitiös med litterära och konstnärliga referenser i fotnoter blir ett problem för läsaren. Den blir alltför snårig och svårläst.
Maria Eriksson