I år har utvecklaren och utgivaren Ubisoft varit ständigt aktuella med både spel och kontroverser. I våras haglade kritiken mot dem när retail-versionen av "Watch dogs" visade sig vara visuellt nedgraderat. Dessutom krånglade PC-versionen rejält, vilket tycks vara kutym när vi snackar Ubisoft. Ännu mer skit fick de efter lanseringen av "Assassins creed: unity" i november. Spelet var en riktig buggfest och led av usel bilduppdatering, kontinuerliga systemkraschar och grafikbuggar som gjorde att delar av karaktärerna bara försvann under mellansekvenserna och att huvudpersonen då och då föll genom marken och ut i tomma intet. Efter flera uppdateringar är spelet fortfarande inte helt fixat. Sedan får vi inte glömma aktuella "The crew" som många kunder haft otroligt svårt att kunna spela online. För att vara ett spel byggt på just onlinespelande är detta mer än lovligt frustrerande.
Men samtidigt som ordspyorna om Ubisofts inkompetens och nonchalans gentemot kunderna duggat tätt är det lätt att glömma att Ubisoft levererat en drös riktigt, riktigt bra titlar i år också. Några av årets allra bästa faktiskt. Nämnda "Watch dogs" var förvisso inte så snyggt som vi förväntat oss på förhand men var ändå en väl sammansatt, spännande och snyggt berättad actionthriller. "Child of light" var helmysigt, "Valiant hearts: the great war" fantastiskt och "Far cry 4" ett av årets i särklass bästa spel. Ubisoft har alltså både hunnit reta upp en halv spelvärld alltjämt som de levererat fyra av årets mest minnesvärda titlar. Med det i åtanke kan jag inte vara arg på dem. Tvärtom faktiskt. Jag vill snarare tacka Ubisoft. Utan emotionella bergochdalbanan "Valiant hearts" och tokroliga Michael Bay-festen "Far cry 4" hade det här blivit ett riktigt trist spelår.
Carl Brännström