Foto: Mark Lennihan.
Bok för bok och steg för steg offrar han sitt varumärke. Skräck och fasa har tunnats ut till inledande övernaturlighet – dörr som förflyttar dig i tiden, glaskupol som isolerar staden – som skapar nya förutsättningar för romaner som i övrigt har fötterna på marken.
Har fungerat alldeles lysande.
Men i ”Mr. Mercedes” upphävs inga naturlagar. Stephen King har vågat sig ännu längre ifrån sitt signum genom att skriva en ”vanlig” thriller. Fast notera citationstecknen, för titelfiguren är en fullblodspsykopat som i stulen bil (gissa vilket märke?) mejar ner en folkmassa.
Det tänder nytt liv i den nyligen pensionerade och tämligen deprimerade kriminalinspektören Bill Hodges och där har du intrigen i ett nötskal: tvekampen mellan den onde och den gode (fast elake när det behövs), omgivna av birollsinnehavare som efterhand blir lika intressanta som de båda huvudfigurerna.
Klart att det blir bra. Jag kan förundras över att den 62-årige Bill med jättekaggen får ihop det med den 44-åriga (va, så gammal och så snygg?!) systern till en kvinna Mr. Mercedes drivit i döden, men i så fall är det väl romanens enda (och ack så utslitna) övernaturlighet. I övrigt är allt i det väsentliga precis som vanligt: Stephen King visar än en gång att han är en överdådig hantverkare som med sin berättarförmåga fångar sin läsare och som är en svåröverträffad stilist.
Som om det ena inte skulle hänga ihop med det andra.
Olle Lunqvist