Få dystopier fascinerar lika mycket som den att allt snabbare teknologisk utveckling kommer att leda till vår ekonomiska död. Den smeker vår psykologiska konservatism, kittlar tron på att vi kan göras oantastliga för alla de abstrakta ekonomiska krafter som annars underhåller ekonomers och arbetsgivares krav på att vi måste förändras för att vara konkurrenskraftiga.
”Allt som är fast förflyktigas”, skrev Marx och Engels om kapitalismens instinkt för innovation. Industrikapitalismen slog då, i mitten av 1800-talet, ut jordbruksekonomin. Lite mer än 100 år senare utrangerades industriarbetarna av de robotar som tog över i fabrikerna. Och nu, högutbildade tjänsteman, är den nya tekniken ute efter dig.
Google-chefen Eric Schmidt varnade nyligen på World Economic Forum i Davos för att det pågår ett ”race mellan datorer och människor”. Artificiell intelligens, 3D-skrivare och superalgoritmer kommer att konkurrera ut många som trodde att deras arbeten var säkra. Andra toppchefer instämde: en teknologisk blitz är att vänta. Och den ekonomiska pressen bekräftar nästan dagligen att det bara är en tidsfråga innan ny teknik blir medelklassens förbannelse.
Nåja. Dystopin är nog lika mycket humbug i dag som förr. Ny teknik har alltid haft effekten att vissa jobb inte längre behövs. Men den har också skapat nya och fler jobb – som dessutom är mer berikande.
Vad som är mer intressant med teknikångesten är dess historiska blindhet. För det utmärkande för teknikutvecklingen de senaste 30 åren är inte att den accelererat – utan dess avtagande tempo. Redan på 1960-talet togs stora initiativ för att utrota cancer, men en allt större del av befolkningen får i dag en cancerdiagnos. Artificiellt intelligenta datorer konstruerades redan för 50 år sedan, men du kan fortfarande inte översätta en text på nätet så att den blir begriplig.
Peter Thiel, investerare och grundare av Paypal, beklagade sig nyligen över teknikkonservatismen: ”Vi drömde om flygande bilar men allt vi fick var 140 tecken”.
Ekonomer kan bekräfta känslan. Tillväxten i västvärldens produktivitet har minskat sedan 1970-talet. Alla de stora bolag som talar vitt och brett om hur de ligger i den teknologiska framkanten har egentligen minskat satsningarna på innovation. De investerar överlag allt mindre – och sparar så mycket pengar att det typiska bolaget i dag är en långivare till andra, inte en låntagare. Bolag dukar inte upp för teknologisk frossa, utan för teknologisk fasta.
Politik sätter lika ofta gränser för den tekniska utvecklingen. Mindre än ett dygn efter att e-handelsföretaget Amazon visade hur dess flygande drönare kunde revolutionera distributionssektorn tvingade amerikanska myndigheter drönarna att parkera i väntan på regleringar. I Frankrike införs specialregleringar mot den app-baserade taxitjänsten Uber för att taxin kommer för snabbt när den har beställts.
Dystoperna är immuna mot fakta. Vi andra bör nog ändå ha lite ångest för teknikutvecklingen – för att den bromsas och går så sakta.
Fredrik Erixonchef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån