Man kan tänka Carl och Karin Larsson men också Ebba och Horace och Martina och Erik, för Joan Castleman har både avstått från egen författarkarriär och levt i ett äktenskap som kan få kvinnor att skriva bittra böcker. I "Hustrun" låter Meg Wolitzer den 64-åriga Joan berätta hur det varit och är att leva med Joe Castleman, så framgångsrik författare att paret är på väg till Finland där Joe ska ta emot Helsingforspriset som beskrivs som nästan lika fint som Nobelpriset.
De träffades när hon var 19 och hans student och han föll inte bara för hennes ungdom utan också för hennes skrivartalang och eftersom man inte får ha ihop det med elever var han tvungen säga upp sig från universitet och skriva för brödfödan.
Oss emellan: han skriver inte särskilt bra.
Men Joan har gåvan och korrigerar och föreslår och plötsligt säljer Joe stort, medan hon föder tre barn och får nöja sig med att han i sin oändliga generositet beskriver makan som sin musa.
Så hette det även om Karin Larsson.
Fast i ett avseende har Joan Castleman det snäppet värre än Karin, Ebba och Martina, för faktum är att inte bara justerat. Egentligen är det faktiskt hon som skrivit hans böcker och som tack för hjälpen får hon stå ut med hans eviga otrohet och undra på att hon är less. Meg Wolitzer, för sin del, är skarpsynt och vass och när du läst hennes bok har dina tankar om uppblåsta kulturmän blivit ännu lägre.
Olle Lundqvist