Å andra sidan minns jag inte särskilt mycket från skolavslutningarna, förutom att det var det sista hindret som separerade en själv från den ljuva långledigheten som nalkades. Minns i och för sig också att det alltid var kallt, trots att det borde vara varmt, eftersom det var sommar (härlett av det faktum att sommarlovet strax skulle börja och sommar ligger ju i namnet, liksom). Minns såklart också att jag och min bror ofta hade sprillans nya, matchande munderingar, inköpt av min mamma (en tjänst hon bistod med väldigt länge, längre än det är bekvämt att erkänna, om jag ska vara ärlig – som den gången när jag och mamma handlade examenskläder och råkade stöta på en tjej som jag tyckte om och mamma fattar att det blev pinsamt, så hon rycker tag i första bästa icke-examensplagg i butiken, vilket råkar vara underkläder, varpå hon basunerar ut att vi bara köper underkläder).
Tillbaka till min dotter. Går hon verkligen bara ut förskoleklass? Hon känns för klok för det. Hon har knäckt koder kors och tvärs, både när det kommer till språk och matte. Som när vi byggde häromveckan och hon blixtsnabbt förklarar att det inte finns någon stolpe som är i mitten när det är tio stolpar, utan att vi måste hitta mitten av de två mittersta stolparna – eller när hon levererar ord, som förvisso kan betraktas som vardagliga, men som ändå ligger på någon slags avancerad nivå, och perfekt fångar in essensen av det hon vill förklara.
Trots alla dessa akademiska bedrifter är det ändå hennes stora hjärta som gör mig blödig. På skolavslutningen, strax efter rektorns direktsända tal, blir min dotter uppropad att komma framför klassen. Klänningen hon har på sig är sprillans ny och identiskt med den som hennes lillasyster hade på sig några dagar tidigare (en gåva från farmor, traditionen lever).
Väl framme får hon utmärkelsen ”Fellow Student Award” med motiveringen: ”Du visar alltid medkänsla till dina kamrater och ser till att alla känner sig bekväma och inkluderade. Du har ett stort hjärta.” Jag dör.
Min älskade dotter, jag vill så gärna säga att jag är stolt över dig – vilket jag är – men det känns som att jag då tar något slags orimligt ägandeskap över dina bedrifter, vilket jag inte förtjänar, så jag säger istället så här: Jag är imponerad och överväldigad över hur du väljer att agera, såväl bland vänner som bland främlingar. För den med sådant hjärta väntar ett gott liv.