När barnen blir besatta av Pokémonkort

När jag var som mest inbiten i ”Magic: the Gathering” hörde man ofta sanslösa historier om spelare som städat på någon avlägsen släktings vind och råkat stöta på en förmögenhet i samlarbilder.

Pokémonkort är på tapeten igen – men Theodor Ekenstedt försöker få sina barn intresserade av ”Magic: the Gathering”.

Pokémonkort är på tapeten igen – men Theodor Ekenstedt försöker få sina barn intresserade av ”Magic: the Gathering”.

Foto: Pedersen, Terje

Krönika2021-07-23 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kanske de rentutav hittade något från den mytomspunna "Power Nine", alltså de nio kraftfullaste (och dyraste) korten från Magics begynnelse 1993. Andra hade fyndat på loppis och hittat andra godbitar, kanske ett eller annat dual land från revised edition. Till sist fanns förstås de som helt enkelt aldrig hade slutat, och därför införskaffat sina hutlöst dyra kort när de kostade en spottstyver och bara hållit hårt i dem sedan dess.

För tre år sedan slutade jag med Magic. Blev någon slags rock bottom när jag sålde några dyra kort, fick sjukt mycket FOMO, och köpte tillbaka samma kort i sämre skick för mer pengar några veckor senare. Slängde in allt i en byrålåda och gick vidare med livet.

Jag har tänkt att mina barn, om de någonsin skulle vilja börja spela Magic på riktigt, kommer ha tillgång till en sådan där episk guldgruva med bilder som borde vara ouppnåeliga för dem. Om de skulle vilja alltså.  

 Så kom pandemin, och folk i största allmänhet verkar vara totalt oförmögna att hålla i sina pengar. Och allt skjuter i höjden – inte minst nördiga samlarobjekt. Däribland ”Magic: the Gathering”, men också dess lillebror – samlarkortspelet med Pokémon.
 
 Alltså Pokémonkort. De har ju liksom varit totalt värdelösa under alla år som jag sysslar med Magic. Det är samma företag som gjort båda spelen, men Pokémon kom några år senare. Så misstag som begicks med Magic kunde undvikas (misstag så som restriktiva policyer kring återutgåvor som gjort vissa kort så sanslöst dyra). Döm då av min förvåning när typ hela mitt Youtube-flöde i mitten av pandemin fylls av öppningar av POKÈMONKORT. Mycket vill ha mer, spola fram tiden några månader och plötsligt ger McDonalds ett par Pokémonbilder i varje barnbox. Första gången gratis, som man brukar säga. Det krävdes bara en skimrande Pikachu för att barnen skulle vara fast.
 
Och det är så mycket ödets ironi att jag sitter på en byrå med Magicbilder för tusentals kronor – och barnen bara frågar varför jag inte kunde ha fler Pokémonkort istället. Fattar de inte att Magic är härskaren över alla andra samlarkortspel? Att Pokémon bara är en simpel träl i sammanhanget? Fortsättning följer om jag lyckas konvertera dessa små samlarkortspelshedningar i tid eller om det blir att likvidera samlingen av Magic för att införskaffa en container Pokémonkort.