HÀromveckan skrev jag en text om en nyvunnen kÀrlek till den brittiske sÄngaren Morrissey. Det jag inte nÀmnde i den texten Àr att Morrissey inte Àr en helt okontroversiell artist. Han kvÀker ur sig citat i tid och otid som gör att det ilar lite i ryggen. Samtidigt som han slÀppt ifrÄn sig musik som rÀknas viktiga kulturella byggstenar.
Ăven den amerikanske gitarristen Ted Nugent som slĂ€ppt nĂ„gra av 1970-talets bĂ€sta rockskivor sitter idag mest uppkopplad pĂ„ Facebook och raljerar osammanhĂ€ngande om konspirationsteorier och hur fantastiskt det Ă€r med jakt. PĂ„ sin resumĂ© för det senaste Ă„ret finns Ă€ven att han spelat den amerikanska nationalsĂ„ngen pĂ„ sin elgitarr pĂ„ ett Trump-rally. FrĂ€scht? Smart? GenomtĂ€nkt? Jag svarar nej pĂ„ alla tre frĂ„gorna.
Om jag sedan bara blĂ€ddrar lite snabbt genom min egen skivsamling hittar jag andra skivor som Ă€r problematiska. âG Nâ R Liesâ med Guns Nâ Roses innehĂ„ller kontroversiella lĂ„ten âOne In A Millionâ dĂ€r kritvita Axl Rose bĂ„de sjunger nedvĂ€rderande om homosexuella, invandrare och anvĂ€nder N-ordet helt ogenerat. OcksĂ„ mina tjugotalet album med David Bowie tynger skivsamlingen sedan det uppdagades att han haft sex med en fjortonĂ„rig flicka efter en spelning pĂ„ 1970-talet. Och golvet knĂ€cks nĂ€stan av uppenbara skĂ€l nĂ€r jag blĂ€ddrar förbi âThrillerâ av Michael Jackson. Ăverallt hittar jag artister, band eller verk som inte passerar nĂ„lsögat för vad som borde vara okej. Allt frĂ„n extrem hĂ„rdrock till snĂ€ll pop och abstrakt konstmusik. Inget Ă€r felfritt.
Och vad gör jag dÄ? Jo, jag tar fram en skiva. Vilken jag vill. Lyssnar och njuter precis som vanligt. Ogenerat, opÄverkad och utan nÄgra samvetskval. Men vÀnta nu, hur kan jag lyssna pÄ musik av sÄ vidriga, otÀcka och skrupelfria artister och band? Svaret Àr enkelt. Jag har förmÄgan att ha tvÄ tankar i huvudet samtidigt. Jag kan skilja pÄ nutid, dÄtid och person och verk. Det Àr inte sÄ svÄrt, bara man försöker.
I nÀrstÄende nutid har en Stockholmsrappare varit i blÄsvÀder för sina texter om gÀngkriminalitet och vÄld. NÄgot som fÄtt allt frÄn politiker till sjÀlvutnÀmnda proffstyckare pÄ internet att nÀra nog krÀva en offentlig avrÀttning av den unge rapparen. Att han sedan nominerats till flera musikpriser och samtidigt suttit hÀktad misstÀnkt för kidnappning har inte gjort tonlÀget mildare. Och det Àr ju varken coolt eller pÄ nÄgot sÀtt bra det han misstÀnks för. Men visst kan man vÀl ÀndÄ tÀnka sig ett scenario dÀr man Àr sÄ pass fungerande i sin hjÀrna att man kan uppskatta hans musik ÀndÄ? Om man vill alltsÄ. Jag tycker ju sÄklart sjÀlv att det Àr hemskt dÄlig musik, sÄ jag avstÄr. Men ni förstÄr sÀkert vad jag menar.
Musik Ă€r förstĂ„s mer Ă€n bara musik. Att pĂ„stĂ„ nĂ„got annat vore djupt förminskande och hĂ„nfullt. SĂ„ det Ă€r varken fel eller dumt att diskutera musiken eller kulturens pĂ„verkan pĂ„ samtiden eller pĂ„ ungdomar. Det som Ă€r sĂ„ svĂ„rt Ă€r att alla som ska vara emot en viss musik eller innehĂ„llet i den direkt förvandlas till Siewert Ăholm i âSvar Direktâ frĂ„n 1984 dĂ€r han hetsar mot hĂ„rdrock och i synnerhet mot bandet W.A.S.P.