Originalet från 2013, som fortfarande står i min spelhylla och glänser (bildligt talat, i verkligheten är den rätt dammig), har hyllats av både kritiker och konsumenter och har på många håll beskrivits som en av tidernas bästa titlar. Förväntningarna på uppföljaren är således hyfsat stora, även hos undertecknad. Med det sagt tillhör jag inte den där ultrafanatiska skaran som får något djupt erotiskt i blicken om spelet viskas vid namn efter midnatt.
“The Last of Us” gjorde många saker riktigt bra; bland annat bjöd det på karaktärer som kändes levande, med motiv och personligheter stöpta i moralisk gråfärg, och ett narrativ som var helt i klass med vad vi normalt kan förvänta oss i en välgjord långfilm. Det var inte bara “bra för att vara ett spel” utan karaktärerna var genuint intressanta och nyanserade, och sättet som historien förtäljdes på - resan vi gjorde med huvudrollsinnehavarna Joel och Ellie som sträckte sig över fyra årstider - var berättarmässigt briljant. Med det sagt tycker jag inte att den övergripande berättelsen i sig var något som verkligen stack ut jämte andra dystopiskildringar. Välgjord, absolut, men också rätt klassisk.
Det som framförallt hindrade spelet från att, i min bok, kunna tituleras som ett av tidernas främsta spel, var dock dess sporadiska “Rambo”-tendenser. Med det menar jag actionsekvenserna när Joel, luttrad surgubbe, och Ellie, 14-årig tonårsflicka, tvingades mörda sig igenom fiendeklientelet med kniv, molotovcocktails, spikbomber, pilbåge och eldvapen. Det räckte liksom inte att ha ihjäl en eller två ruskprickar, nejdå - enligt urgammal spelkutym skulle var och varannan konfrontation innebära massmord på cirka dussinet skurkar. Sällan fick det få gå mer än 10-15 minuter innan ett nytt tillfälle att få ninja-attack-slakta lite uppdagade sig. När allt annat i spelet jobbar stenhårt för att skapa en så indragande atmosfär som möjligt blev massmördandet en irriterande sticka i fingret som påminde om att det trots allt var ett tv-spel vi lirade.
Om tvåan får ordning på detta och i övrigt briljerar som sin föregångare finns det å andra sidan en högst reell chans att jag också blir en sån där som börjar salivera kraftigt och skälva på underläppen när spelet förs på tal efter midnatt.