This Perfect Day Ă€r Skelleftebandet som slog stort internationellt â Ove Markström var en av medlemmarna.
Ă ret var 1997. This Perfect Day, som bestod av Mats Eriksson, Ove Markström, Peter Fahlgren, Johan Nilsson och Rickard Johansson, hade precis slĂ€ppt albumet âC-60â. DĂ€r fanns spĂ„ret âFishtankâ, vars toner snabbt klĂ€ttrade högst upp pĂ„ listorna och intog en förstaplats runt om i vĂ€rlden. Det var början pĂ„ slutet. âFishtankâ blev deras störta, och sista, hit. Albumet som var planerat till 1999 slĂ€pptes aldrig, pĂ„ grund av en turbulent tid hos skivbolaget MNW. IstĂ€llet kom en samlingsskiva 2007.
25 Är har passerat sedan dess nÀr Norran möter gitarristen Ove Markström pÄ ett kafé belÀget mitt pÄ Södermalm i Stockholm. Han pekar runt hörnet, dÀr ligger hans lÀgenhet.
â Jag Ă€r ganska nyinflyttad tillsammans med min familj, och har bott utanför tullarna tidigare. Men det var lĂ€ngesedan jag flyttade hit, till Stockholm.
âDrömmen Ă€r att slĂ€ppa albumet pĂ„ vinylâ, sĂ€ger Ove Markström.
Tiden efter This Perfect Day kantades av nya upptÀckter och karriÀrer. Ove Markström har jobbat som elektriker, och nu inom daglig verksamhet. Musiken har alltid funnits dÀr, i plojlÄtar pÄ jobbet men ocksÄ som ett konstant emotionellt utlopp.
Sedan kom en pandemi, och en lugnare sommar. Han plockade fram textrader frÄn Ären som gÄtt, och nÄgonting lossnade. SprÄket skiftade frÄn engelska till svenska, och en svÀrta blottlades bland ord och ackord.
â Jag började reflektera kring det som varit, min uppvĂ€xt i KĂ„ge och min familj, den som inte finns kvar. Min syster dog 2019, och mina förĂ€ldrar nĂ„gra Ă„r innan dess. Helt plötsligt fanns det nĂ„got att skriva om, sĂ€ger han.
âEn morgon ringde hon upp mig, sorgsen och rĂ€dd. BerĂ€ttade för mig att den Ă€r tillbaka. Kunde inte tĂ€nka klart, minns ej vad jag sa. Hon ville ej ge upp, hon skulle försöka. Det skulle inte vart du, men inte heller nĂ„gon annan. Det kĂ€nns inte rĂ€tt.â
LĂ„ten âDet skulle inte vart duâ skildrar systerns sista tid, och sjukdomen som tog över.
â Jag har svĂ„rt att se hur jag skulle klara av att framföra den pĂ„ en scen. Den Ă€r tung, och det gör för ont. IsĂ„fall mĂ„ste jag krypa in i ett skal, och inte kĂ€nna för mycket, sĂ€ger han.
Albumet har titeln âFrĂ„n KĂ„gevĂ€gen till SkĂ„negatanâ, och slĂ€pps under sensommaren eller hösten. Tre singlar har landat pĂ„ Spotify, och dĂ€r ryms en kĂ€nslomĂ€ssig resa frĂ„n VĂ€sterbotten till Stockholm, frĂ„n nutid tillbaka till dĂ„tid, lĂ€ngsmed KĂ„ges gator och hockeyrink.
â Nostalgi Ă€r nĂ„gonting skört, en blandning av fina, glada minnen men kan Ă€ven innefatta en stor sorg om att det aldrig blir som förut igen, och en saknad efter den tiden. En saknad efter mina förĂ€ldrar, min syster och min hembygd. Jag kan Ă„ka tillbaka till KĂ„ge, men det gör ont. Mitt KĂ„ge kommer inte tillbaka, men jag har velat bevara det i ett musikaliskt minne. Detsamma gĂ€ller min familj. Det Ă€r bara sorgligt att de inte fick möjlighet att höra det, sĂ€ger Ove Markström.
Janne Pettersson, frĂ„n banden Hardy Nilsson och Autorock, har gjort omslaget till âKĂ„ge vart tog du vĂ€genâ.
I första singeln frammanar han barndomens vardag, smaker och fĂ€rger:âKĂ„ge vart tog du vĂ€gen, det finns bara minnen kvar. Inget man kan göra för varken mor eller far finns ju kvar. Körde moppe i runt i byn, hĂ€ngde ofta vid kiosken. Den Ă€r ju borta nu men KĂ„gekyrkan den finns kvar.â
â De senaste Ă„ren har jag bara varit uppe i SkellefteĂ„ under begravningar, sĂ„ pĂ„ nĂ„got sĂ€tt finns det ett motstĂ„nd i mig kring att Ă„ka hem. Men i sommar, dĂ„ mĂ„ste jag börja forma nya, fina minnen dĂ€rifrĂ„n. Ă ka upp och se Sara kulturhus, gĂ„ pĂ„ hockey, trĂ€ffa min systerdotter och gamla vĂ€nner, sĂ€ger han.
I ljudbilden gÄr det att spÄra This Perfect Days gitarrpop.
â Jag har saknat den gitarrbaserade musiken, och en stĂ€ndig inspiration Ă€r band som The Cure, R.E.M och The Smiths, de har marinerat mig mest. Jag har försökt göra en modern variant av 80-talets indierock, och sedan hĂ€rmar jag nog mig sjĂ€lv frĂ„n 90-talet en del ocksĂ„.
Han ÄtervÀnder till tiden nÀr musiken var levebröd, och vÀrldens scener en arbetsplats. This Perfect Day turnerade intensivt i Sverige, Japan, Kina och Taiwan.
â Jag kommer ihĂ„g nĂ€r vi landade i Tokyo, och folksamlingar stod och vĂ€ntade pĂ„ oss pĂ„ flygplatsen. Och i Kina spelade vi i en liten skivbutik, dĂ€r tonĂ„ringar grĂ€t och sjöng med. Det var rena Beatles-hysterin ibland, det Ă€r surrealistiskt att tĂ€nka tillbaka pĂ„, sĂ€ger han.
Ove Markström Àr uppvuxen i KÄge, men har bott i Stockholm i mÄnga Är. Med sin solodebut blickar han tillbaka pÄ barndomen i VÀsterbotten.
Finns det nÄgot sug efter att göra som The Wannadies och Sahara Hotnights, och ÄteruppstÄ?
â Man ska aldrig sĂ€ga aldrig. Men det Ă€r svĂ„rt nĂ€r vi Ă€r utspridda över hela Sverige. Jag Ă€r glad över att jag nu slĂ€pper egen musik. Jag vet inte om jag kommer skriva nĂ„got mer, men det kĂ€nns fint att ha fĂ„tt ihop ett album. Drömmen Ă€r att slĂ€ppa en vinyl, hur liten upplagan Ă€n blir. Och om nĂ„gon googlar pĂ„ Ove Markström, sĂ„ kanske de fĂ„r upp mitt namn istĂ€llet för en sketch frĂ„n Nilecity, sĂ€ger han och skrattar.