"Krisen försvinner inte om vi stänger gränserna"

– Nu lämnar USA och de allierade landet åt talibanerna. När Amin var liten så var det Sovjet som lämnade landet åt Mujahedin. Historien upprepar sig men Amin sade "alla borde ha sett det här komma", säger filmaren Jonas Poher Rasmussen.

"Amin", som har animerats och anonymiserats i dokumentären "Flykt" är idag 36 år. I filmen "Flykt" berättar han om hur han flydde från inbördeskriget i hemlandet Afghanistan i slutet på 80-talet, hamnade i Moskva och genom människosmugglare slutligen landade i Danmark.

Han hamnade hos en fosterfamilj i en liten dansk småstad efter fem år på flykt och där träffade han Jonas Poher Rasmussen som då var 15 år och bodde runt knuten.

– Jag tänkte inte på att göra en film då, men nyfikenheten på honom började då. När jag frågade honom var han kom ifrån och varför han kommit sade han alltid att han inte ville prata om det. Sedan började jag jobba med radiodokumentärer och frågade om jag fick göra en om honom, men han var inte redo förrän senare.

Behövde konfrontera minnena

Amin valde till slut att berätta sin livshistoria. Enligt Rasmussen berodde det på att hans pojkvän ville gifta sig och flytta ihop och Amin kände att han behövde konfrontera sina minnen för att kunna ta nästa steg i livet.

– Han kände nog att "om jag ska göra det här måste jag berätta min historia först".

Filmen som har tagit åtta år att färdigställa pendlar mellan intervjuer med Amin i nutid, till tillbakablickar på hans flykt. Det är mörka minnen. Amins pappa blir bortförd av polisen i Kabul för att aldrig återvända. Resten av familjen hamnar i Sovjet precis efter kommunismens fall. Allt är fattigt, korrupt och våldsamt.

Amin väljer att hålla sin homosexualitet hemlig av rädsla för att förlora sin familj.

– Det är en universell berättelse. Vi måste möta de problem vi har och lära oss att leva med allt vi bär inom oss. För Amin var det dels hans sexualitet men också hans förflutna, som han kände att han inte kunde leva med i många år. Jag tror att många människor kan relatera till det, de har delar av sitt liv som de har svårt att acceptera.

Skulle kännas autentisk

Jonas Poher Rasmussen var noga med att animationsstilen skulle kännas autentisk och realistisk och utgick från arkivbilder från Afghanistan på 80-talet och Moskva på 90-talet.

– Vi ville inte heller att personerna skulle ha stora ögon som med Pixar eller Disney. Det skulle kännas mänskligt, säger Poher Rasmussen. Han lät också vissa minnen skildras i en mer abstrakt animationsstil.

– En del saker kunde vara extra svåra att prata om, då kunde vi använda en animationsstil som var mer uttrycksfull och nästan surrealistisk. Ofta handlar det om ett barns känslor och en vuxen man som minns dem. Det finns så många lager att se det genom att allt blir förvrängt och mer som en mardröm.

Uppskruvat tonläge

Trots det uppskruvade tonläget i flyktingdebatten både i Sverige och Danmark säger Jonas Poher Rasmussen att han inte vill peka ut någon eller prata om politik.

– Så fort man pratar politik börjar man prata om system, men det som händer i Afghanistan nu är en humanitär katastrof. Det klart att vi kan stänga gränserna men det får inte krisen att försvinna.

TT: Tror du att filmen kan få folk att bättre förstå vad flyktingar går igenom?

– Jag hoppas att folk kan relatera. Visst är Amin en flykting men för mig är det främst en berättelse om min vän. Det handlar om att hitta ett hem där du kan vara den du är. Amin är traumatiserad av sitt förflutna som flykting men människor kan vara traumatiserade av så många anledningar. Att bära runt på något som du har svårt att knyta an till är något många kan relatera till.