Filmrecension: Oväntat möte blir fin terapi

Det sägs att man inte kan förändra någon förutom sig själv. Det är säkert sant. Men att vissa mänskliga möten kan betyda enormt mycket – och i förlängningen leda till fantastiska förändringar för de inblandade – blir tydligt i den här filmen.

Den tar visserligen avstamp i en nästan klassisk heist-stämning när två konstverk försvinner en bister natt i Oslo. Den bestulna konstnären, Barbora Kysilkova, får tillgång till övervakningsfilmer som tydligt visar hur två tjuvar bryter sig in i ett galleri och plockar med sig två stora dukar.

Det är inte svårt för polisen att hitta tjuvarna. Det visar sig vara två påtända knarkare som senare knappt verkar minnas någonting av händelsen – än mindre vad som hände med bytet. Vid rättegången tar Barbora tillfället i akt att närma sig en av de åtalade, Karl-Bertil.

Hon säger att hon vill måla honom och det är med hjärtat i halsgropen man spänt följer deras första trevande möten.

Regissören Benjamin Ree har filmat duon under fyra års tid. Barboras konst blir en naturlig del av handlingen och resultatet kan inte beskrivas som annat än smått sensationellt. "The painter and the thief" ruckar på ens invanda föreställningar om vad både en konstnär och en tjuv kan vara och påminner effektivt om hur långt man kan komma med lite empati och nyfikenhet.

Genom att då och då vända på perspektiven – ömsom berättas historien genom Barboras ögon, ömsom genom Karl-Bertils – skapas också en intressant dynamik.

Visserligen är den ena en heroinist och den andra på ytan en framgångsrik konstnär. Men de bär båda på stora sår från barndomen och på vägen blir det tydligt hur deras inre, små sorgsna barn snabbt lyckas identifiera och förstå varandra. De ger sig ut på en gemensam och individuell terapeutisk resa och slutet blir så hjärtevärmande att man återfår tron på mänskligheten.