Filmrecension: blodfattig inbrottsskräck

Att hyra någon annans hem har verkat dumdristigt sedan Liam Neeson 2008 spelade farsan till dottern som blev "Taken" i en semesterlägenhet i Paris.

I "The rental" gör två par misstaget igen. Charlie (Dan Stevens) har ett välbetalt kontorsjobb och är ihop med hurtiga Michelle (Alison Brie). Men Charlie har också en lite för myspysig arbetsrelation till Mina, som dessutom råkar vara ihop med hans app-taxi-körande brorsa Josh. Tillsammans hyr de fyra ett hus vid kusten, med jacuzzi och allt, för en helg av avslappning, ecstasy och vandring.

De lyckas förstås klanta sig redan innan de blir föremål för anonyma sadister.

När Charlie och Mina blir ensamma en kväll leder det ena till det andra. Michelle anar inget förrän det uppdagas att hennes kille har en historia som player. Snart upptäcker också Charlie och Mina att huset har installerat kameror i duschen. Vem är det som övervakar dem och varför? Frågorna hänger kvar i luften efter filmens eftertexter och det är inte en spoiler utan ren konsumentupplysning. Öppna slut kan förstås vara konstnärligt intressanta om de lämnar någonting för publiken att spekulera kring. Men nej. Dave (lillebror till James) Franco ger inte publiken så mycket som en ledtråd. Allt detta är förstås sekundärt då "The rental" saknar de två viktigaste bitarna för en lyckad heminvasionsthriller: spektakulära mord (här upprepas hammare i skallen och sen är det godnatt) och läskiga masker. I stället för lamm och vargmasker (som i "You're next") eller uttryckslösa clownansikten ("The purge") har de maskerade mördarna i "The rental" någon form av generiskt gubbplyte i gummi som varken skrämmer eller utmanar.

Det enda som slaktas ordentligt i "The rental" är slutet. Det kommer provocerande abrupt, som om jag väntat på att något ska hända i 90 minuter när det plötsligt redan är över. Jag antar att just den delen är lite som på semester.