Man fÄr inte vara höjdrÀdd. KonstnÀren Lotta Holmgren mÄste anvÀnda skylift för för att mÄla i hÀgnet.
KonstnÀren Lotta Holmgren, frÄn byn Ajaur utanför Lycksele, har mÄlat mÄnga djur i den nordiska faunan: vargar, lodjur, ugglor och björnar. Men nu Àr hon sedan en vecka tillbaka pÄ plats i Lycksele djurpark för att mÄla de grÄa och trista betongvÀggarna i björnhÀgnet.
â Jag hoppas fĂ„ till en kĂ€nsla av en björngrotta med stenblock som Ă€r tĂ€ckta med mossa, sĂ„ att det ser lite mer naturligt ut, sĂ€ger hon till VK.
NÀr vi Àr pÄ besök har Lotta Holmgren precis fÄtt tillgÄng till en skylift. Med byggnadsstÀllningen hon anvÀnde först var det svÄrt att komma riktigt nÀra för att mÄla.
De grÄa och trista vÀggarna ska fÄ ett naturtroget utseende med stenblock och mossa, Lotta Holmgren trollar med fÀrgerna sÄ att stenblocken fÄr rÀtt rundning och "kommer ut" ur muren.
Hon manövrerar spakarna efter att ha fÄtt en snabblektion samma morgon.
â Men jag tror inte att det ska vara sĂ„ svĂ„rt, man lĂ€r sig nog, sĂ€ger hon.
Det Àr viktigt att kunna komma upp pÄ höjden, för det Àr nÀmligen en jÀttemÄlning som Lotta Holmgren ska utföra.
â Jag har gĂ„tt runt och mĂ€tt, och betongvĂ€ggen Ă€r 95 meter lĂ„ng och som mest fem-sex meter hög.
â Det hĂ€r har jag alltid velat göra, skojar Lotta Holmgren och klĂ€ttrar upp i gungan som Ă€r ett av björnarnas lekredskap.
ĂndĂ„ Ă€r Lotta Holmgren van vid stora format. Hon har bland annat tidigare gjort en 36 meter lĂ„ng mĂ„lning av VindelĂ€lven och en 32 meter lĂ„ng sagomĂ„lning pĂ„ en mur utomhus vid en förskola i Norsjö. Hon har Ă€ven gjort en gigantisk flygande Lappuggla i byggplywood â MĂ€sterflygaren â som finns pĂ„ Lycksele flygplats.
Besökare spanar in björnungarna som föddes i januari i Är. Björnarna befinner sig i utehÀgnet eller inomhus medan Lotta Holmgren mÄlar.
Men det hÀr projektet kallar hon unikt, dels för storleken, dels för att hon befinner sig i ett björnhÀgn. Björnhonan Beata med fyra björnungar, som föddes i januari, turas om med björnhannen Gimli att vara inomhus eller i det andra utomhushÀgnet medan Lotta mÄlar. StÄldörrar och betong skiljer henne och björnarna Ät.
â Men jag har ju hört björnarna flĂ„sa och bulta pĂ„ dörren. De undrar vĂ€l vad som pĂ„gĂ„r hĂ€rinne och vill komma in, sĂ€ger hon.
Uppstickande, mÄlade stenblock sticker upp bakom björnarnas rutschbana och bassÀng.
Hon jobbar heldagar för att fÄ mÄlningsarbetet klart som fort som möjligt, inte minst för att björnarna ska fÄ sitt utrymme tillbaka. Men, sÀger hon, den rÀfflade betongytan som hon mÄlar Àr vÀldigt svÄrarbetad.
â Den Ă€r hemsk, man mĂ„ste anvĂ€nda bĂ„da hĂ€nderna och trycka in penseln för att fĂ„ in fĂ€rgen dit den ska. Men samtidigt som jag hatar strukturen mĂ„ste jag ju ocksĂ„ gilla den, och utnyttja den pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt.
Allt ska dock inte tÀckas med fÀrg, utan den rÄa betongen fÄr vara som den Àr pÄ sina stÀllen.
â Annars skulle det hĂ€r bli ett projekt pĂ„ flera Ă„r, sĂ€ger Lotta.