Jag minns min första mobiltelefon som skaffades någon gång på 90-talet. Den användes för att ringa med, möjligen skicka något enstaka sms och så fanns det ett spel som hette Snake. Ett simpelt spel som gick ut på att styra en orm över frukter för att bli längre, men undvika att bita sig själv i svansen för då var det kört.
Åren som följde hann jag med några fler märken och versioner av mobiltelefoner. De blev lite mer avancerade, men huvudanvändningen var fortfarande att ringa. Det jobbiga var att vid varje byte av telefon fick kontaktuppgifter skrivas in på nytt för de följde inte med sim-kortet.
Men så kom de så kallade smartphones och det förändrade hela mitt beteende. Både på gott och på ont. I december 2009 fick jag min första Iphone och sedan har det bara rullat på. Vi har under åren bytt till nyare och bättre versioner, men alla appar och inställningar följer med sim-kortet numera så det har gått smärtfritt.
Jag kan konstatera att det är min käraste – och viktigaste ägodel. Där har jag mina flygbiljetter, sköter bankärenden, uppdaterar mig på vad som hänt i världen och kommunicerar med nära och kära via alla möjliga appar och sociala medier.
Och inte minst är det mitt främsta arbetsverktyg som jag använder i stort sett dagligen för att göra tv-inslag till norran.se. Men efter det senaste bytet lokaliserade jag ganska snart ett problem. När jag filmade blev det osynk, det vill säga att ljud och bild inte riktigt hängde ihop så att munnens rörelse låg lite efter ljudet.
Kontakt togs med tekniker som bad mig att avinstallera allt och kontrollera om det fortfarande var problem. Det kändes läskigt att tappa allt som samlats genom åren. Tänk om det inte skulle komma tillbaka? Kommer jag ihåg alla lösenord? När måste jag betala räkningarna? Kan jag hitta bokningen till nästa flyg i ett mail? Kommer jag ihåg vilka appar som jag använder?
”Det kändes läskigt att tappa allt som samlats genom åren. Tänk om det inte skulle komma tillbaka?”
Tankarna snurrade och jag kände mig kallsvettig. Det var till och med så illa att vår tekniske chef fick trycka på den slutgiltiga knappen som raderade hela telefonens innehåll. Under den efterföljande timmen kändes det som att en arm, nästan mitt liv, saknades och jag insåg hur betydelsefull den där lilla, men ack så viktiga, prylen är numer. Som tur var fanns allt sparat så jag fick tillbaka ”min version” av telefonen under dagen.
Men det var värre med det osynkade ljudet. Det visade sig vara ett problem på alla telefoner av just den versionen som jag har. Vi får hoppas att Apple löser det snart. Till dess får jag fixa till det i redigeringen varje gång. Men jag har ju fått mitt liv och min arm tillbaka.