Ulrika Nohlgren: Nej, vi skriver inte på lösa rykten eller spekulation

Bakom Ulrika Nohlgren syns några publiceringar där sanningshalten ifrågasatts.

Foto: Norran

Liknande kommentarer har tidigare fällts i sociala medier och i kommentarer till artiklar under de senaste åren. Det har även kommit oss till kännedom i andra sammanhang att läsare uttrycker en tveksamhet om artiklars korrekthet. ”Kan det verkligen vara sant?”

För oss som är journalister väcker det en del funderingar. Jo, visst kan vi ibland göra fel, skriva fel namn, eller siffra eller så anser sig en person vara felciterad.

Efter önskemål brukar vi då vara generösa med rättelser. Ibland är vi inte eniga om vinkeln, men det är just därför vi har pressfrihet – att journalisterna ska få rätt att tolka det material de samlat in och formulera en slutsats. Tänk dig motsatsen. Allt oftare vill intervjupersoner ändra sina tidigare citat – därför spelar vi allt oftare in intervjuerna numera.

Det som oroar mig är förstås om det finns en utbredd uppfattning att vi skriver sådant som inte är faktakollat, eller att vi skriver på rena rykten. Därför tänkte jag att det kanske vore på sin plats att förklara lite närmare hur vi jobbar.

Om vi får in ett tips, värderar vi dels hur intressant det är och dels om det ens går att bevisa det som står där. Det är också anledningen till att vi ”steker” en hel del tips. Vissa saker är helt enkelt svåra eller omöjliga att belägga. Ett exempel är rykten. Vi skriver alltså inte om rykten utan att vi har bevis för att de stämmer. Det kan handla om dokument, inspelningar, wallraffbilder eller många trovärdiga vittnesmål. Vad som krävs för att vi ska skriva om en viss sak beror på vad det handlar om.

I värsta fall kan ett misstag i publiceringen leda till att vår ansvariga utgivare får skaka galler eller att vi blir klandrade som tidning.

Vi tar också kontakt med relevanta personer för att få saker bekräftade eller för att få ett genmäle om saken. I det aktuella fallet som jag nämnde inledningsvis bestod publiceringen dels av en redogörelse för ett missförhållande, dels av en intervju med en ansvarig person som bekräftade att missförhållandet inträffat. Att något skett kunde sedan även bekräftas via offentliga dokument.

Speciellt viktigt är det att det vi skriver är korrekt när vi gör en granskning där det förekommer misstanke om oegentligheter, brottsligt beteende och allvarliga missförhållanden. Det ska mycket till innan vi går ut med något som är mycket graverande för en eller flera personer. Och namnger dem.

Anledningen till att vi måste ha på fötterna är att ett avslöjande kan får stort genomslag och drabba personer hårt. I värsta fall kan ett misstag i publiceringen leda till att vår ansvariga utgivare får skaka galler eller att vi blir klandrade som tidning.

För att undvika är det därför rutin att göra en så kallad line-by-line av texterna. Vi journalister går igenom varje mening i publiceringen tillsammans med en ”djävulens advokat” och måste belägga alla påståenden och motivera alla formuleringar.

Med det sagt hoppas jag att om någon anser att vi har faktafel eller har förstått något helt uppåt väggarna hör av sig och talar om detta. För vi vår intention är alltid att det ska vara korrekt.