För ett tag sedan var jag på näringsdepartementet och lyssnade till hur olika organisationer tänker kring framtidens transportpolitik. De flesta inlägg gick ut på att minska transporter, sänka hastigheter och införa kilometerskatt. Att en hipster från Stockholm ser sitt liv förenklat med bredare cykelbanor kan jag köpa, men att en representant från en statlig myndighet anser att vi måste minska transportefterfrågan är skrämmande. Hipstern och statstjänstemannen verkade tyvärr vara överens i tron om att vi kan avskaffa avstånd genom att sänka hastigheten, öka fordonsskatten och måla om körbanor till cykelbanor.
Vad bägge två missar i sina kalkyler är att prylarna i cykelbutiken och snabbmaten runt hörnet har sitt ursprung i något som produceras utanför stadskärnan, hos oss i Sverige eller någon annanstans. Att vi dribblar bort vår egen konkurrenskraft minskar inte de globala utsläppen när hipsterns nya cykel tillverkas i Kina istället för i Sverige. Det vi måste göra är att sänka koldioxidutsläppen – inte minska våra inhemska transporter. Mobilitet är i grunden positivt för samhället och transporten av gods är en grundförutsättning för vår välfärd. En bred cykelbana är en klen tröst när effekterna av mindre transportvolymer börjar synas inom jobb, vård, skola och omsorg.
Det vi måste göra är att skapa en smart balans och inse att vi inte lever i en egen utsläppsbubbla. För även om alla transporter i Sverige avstannar helt förutom cykeltrafiken så minskar de globala utsläppen bara med en halv promille. Om konsekvensen dessutom blir att andra länder kan lätta på sina mål eftersom vi lovar att överkompensera i deras ställe så blir den globala klimateffekten inte bara noll, utan faktiskt negativ. Till exempel underlättade vi svenskar nyligen för tyskarna att fortsätta elda med kol och dränkte därefter vår skam genom en överenskommelse i EU om att vi till år 2030 ska minska våra utsläpp betydligt mer än de andra medlemsländerna.
Det finns alternativa sätt att tänka som både bygger ett starkt Sverige och samtidigt kraftfullt minskar transporternas miljöpåverkan. Om någon nu tror att mitt svar är en höghastighetsbana för tåg mellan storstäderna så tror ni helt fel. En sådan bana skulle vara klar först år 2035 och byggets klimatpåverkan skulle bli så stor att banan måste drivas till år 2050 innan utsläppsminskningen kan kompensera för den klimatpåverkan som själva bygget innebär. Vi kan inte vänta så länge utan vi måste göra något redan nu.
Det är utsläppen som ska bort - inte transporterna - och det utvecklas moderna lastbilsmotorer som har bråkdelen av utsläpp mot de fordon vi ser på vägarna idag. Men svenska åkare drar sig för att investera i nya lastbilar eftersom man är inte klarar detta samtidigt med kilometerskatter och sänkta hastigheter.
Ett alternativt sätt att tänka vore att istället för att sänka hastigheter och införa kilometerskatt öka koldioxidbeskattningen på tunga fordon och till detta koppla ett investeringsstöd som innebär att en svensk åkare som investerar i moderna motorer med lägre utsläpp får tillbaka hela den koldioxidskatt som företaget inbetalat under den senaste femårsperioden. Då skapar vi ett system som straffar oseriösa utländska åkerier som bara konkurrerar med lågavlönade chaufförer i billiga slitna fordon och istället premierar miljövänliga lastbilar och vettiga svenska arbetsvillkor.
Tolka mig rätt - jag säger inte att vi måste införa exakt mitt förslag. Det jag är ute efter är att få vårt politiska system att inse att det finns möjligheter att accelererar oss in i framtiden med både växande välfärd och välmående klimat istället för att med cykel bromsa oss genom en uppförsbacke!