Franz Beckenbauer och Johan Cruyff ställdes öga mot öga i VM-finalen 1974.
Okej, jag erkänner. jag är en fotbollsidiot.
Jag låg på golvet och skrek när Ravelli räddade den där avgörande straffen mot Rumänien i VM 1994, jag häpnade över Maradonas genialitet när han krossade Englands gulddrömmar 1986 och jag led med Zidane när han förstörde en lysande återkomst genom att skalla Materazzi och dra på sig ett rött kort i VM-finalen 2006.
Jag är gammal nog att ha grämts över över Tomaszewskis räddning på Staffan Tappers straff 1974, jag såg duellen mellan Cruyff och Beckenbauer i VM-finalen samma år och minns till och med tidernas bästa kedja i tidernas bästa lag när Pele, Jair och Tostao dansade hem Brasiliens VM-guld 1970.
Men nu känner jag att det får vara nog. Visst, korruption, girighet och diktaturfasoner är inget nytt inom sporten.
Men att ge Qatar VM 2022 tar ändå priset. Att mästerskapet på grund av den extrema sommarvärmen genomförs på vintern känns märkligt, men går att leva med. Att VM av allt att döma köptes för oljepengar är svårare att svälja.
Men värst av allt är ändå att arrangörerna utnyttjar inhyrda gästarbetare som under slavliknande förhållanden ska bygga upp nya arenor på rekordtid.
Siffrorna över hur många byggnadsarbetare som fått sätta livet till och hur många som beräknas dö innan allt är klart varierar.
Men en återkommande uppgift är hundratals per år och så många som 4 000 innan den första matchen drar igång. Fyra tusen.
Tyvärr talar mycket för att fotbollens största tragedi utspelas just nu, mitt framför våra ögon. Dag för dag, månad för månad, år för år.
En del menar att Hillsboroughkatastrofen 1989, då 96 Liverpoolsupportrar miste livet är fotbollens största tragedi, medan andra framhåller Europacupfinalen på Heyzelstadion 1985, där 39 åskådare dog.
Ibland nämns även flygolyckan i Munchen 1958, där stora delar av Manchester Uniteds unga lag omkom, och när hela Torinos lag utraderades i en flygkrasch i norra Italien 1949.
Men tyvärr talar mycket för att fotbollens största tragedi utspelas just nu, mitt framför våra ögon. Dag för dag, månad för månad, år för år.
Ändå är det märkligt tyst. Visst glunkas det om bojkott ibland, men inte med något större eftertryck.
Men själv funderar jag på om jag verkligen ska bänka mig framför tv:n den här gången. Oavsett hur många avgörande straffräddningar, geniala aktioner och kittlande dueller det blir.
Någonstans känner jag att det räcker nu.