Tillbaka till fötterna.
Han som förstår sig på hela problematiken förklarar att den här nya grejen kommer att kräva en hel del uppoffringar av oss som sitter härinne. Vill vi fortsätta att åka på arslet, då måste det bli batterier. I mängder. Detta kommer i sin tur att leda till att jorden blir som en ihålig Schweizerost. Hål så långt ögat når, till och med utanför det egna köksfönstret. En massa olika, somliga extremt sällsynta, metaller måste upp ur backen om vi vill slippa ta oss fram på egen hand.
Ska vår livsstil överleva, då krävs det elbilar. Men innan vi kör ner spaden i myllan borde vi först ta hand om alla metaller som redan grävts upp, som ligger och skräpar i slagghögar och på soptippar, fortsätter han-som-begriper. Det gäller bara att komma på hur detta ska gå till innan vi sätter igång med en massa onödigt grävande.
Auditoriet sitter som förhäxat. Inte en stortå hörs skrapa mot parketten och trots att majoriteten ser ut att äga ben som vid ett ytligt betraktande verkar vara hyfsat väl fungerande, så är det ingen som ställer den i mitt tycke självklara frågan:
”Men fötterna då? Skulle vi inte kunna använda dem istället?"
"Vi måste börja använda dem till någonting vettigt igen, som att förflytta oss från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A igen."
Ben. Ingen nämner ens det lilla ordet, vilket känns lite märkligt för de är ju inte bara gratis. De allra flesta har till och med två. Följde liksom med på köpet när vi skjutsades hem från BB i pappas nya Saab. Sedan dess har de hängt med till ingen större nytta för inte ens cyklar kan framföras med bara ben nuförtiden. Nej, nu måste vi ha elmotor därbak. Och ska det vara elmotor, då måste det vara batterier. Och till dem behövs det en massa metaller som ska pressas fram ur jordskorpan precis utanför mitt eget fönster. Och tänk vad sur jag kommer att bli då, för vill jag ha det bekvämt?
Ja.
Men vill jag ha en skitful gruva utanför mitt hus?
Nej.
Just det, och vad jag förstås är jag inte ensam om att tycka så. Och eftersom det nu är på detta viset, då finns det bara ett alternativ.
Raka ben, kobenta ben, knotiga ben, spinkiga ben, muskulösa ben med kraftiga vader: Vi måste börja använda dem till någonting vettigt igen, som att förflytta oss från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A igen. Om farfarsmors fasters kusin kunde det en gång i tiden, då borde vi också kunna göra det. Hur svårt kan det vara?
Höger fram, vänster fram, höger fram, och så vänster fram igen ...
Kolla världen! Jag har redan gått fyra steg alldeles själv.