Att inte behöva dra på sig den tjocka fleecetröjan eller stoppa in buffen under skidglasögonen för att slippa förfrysa den stackars nästippen. Att dricka varm choklad i en snösoffa med ansiktet mot solen – det kan vara ett av de allra mest magiska ögonblicken. Men i år blir det svårt, när de flesta skidbackarna har stängt på grund av vårens tidiga entré.
För några veckor sedan tog jag, min kära sambo och några vänner bilen till Malå för att låta mig prova mina sprillans nya slalomskidor. Det blev beslutet efter en del dribblande om vilken backe som var mest värd att åka till med tanke på väderförhållandena. Utan några större förväntningar styrde vi kosan mot Tjamstanbackarna.
Snön hade smält på parkeringen. Det låg grus ovanpå asfalten vid skiduthyrningen. Det kändes främmande att stolpa runt på ett sånt underlag, där småstenarna knastrade under pjäxorna. Men som sagt, jag hade inga förväntningar på åkningen – jag ville bara prova mina skidor och göra det hela till en utflykt i trevligt sällskap.
Det är nog den inställningen man bör ha inför ett besök i skidbackarna över påsk. Snön var stenhård. Räfflorna från pistmaskinen likaså. Marken på sidan av liftarna var bar, och under mig skrapade skidorna mot den glansiga isen på väg upp mot toppen.
Redan efter tre åk bestämde vi oss för att ta en fikapaus vid ett av vindskydden i backen. Vi hade med oss mackor och behövde egentligen inte göra upp en eld, men å andra sidan – varför inte? Så vi köpte en alldeles för stor, alldeles för dyr säck med ved – för stämningens skull. Och där satt vi länge och väl och lät oss hypnotiseras av flammorna, innan vi harvade på i skidbacken lite till.
Vi tog ännu en fikapaus efter ytterligare några åk. Kanske blev det mer tid framför grillringen än i backen. Jag må ha saknat strålande sol för att uppnå det där magiska ögonblicket, men nog var det en härlig utflykt. Och efter den dagen kunde jag dessutom vara säker på att jag hade valt rätt skidor.