Det finns få saker jag uppskattar lika mycket med att komma hem till Skellefteå som att umgås med min lillebror. Han är 17 år, och fyller 18 i oktober. Detta innebär att han är just och pass vuxen, och nästan beter sig som sådan. Det är ett stort steg uppåt från den så väl igenkännbara stereotypen av ett hormonellt vrak till tonårspojke som härjade i hemmet för några år sedan.
Vi trivs väldigt bra ihop och passar på att umgås flitigt medan jag är hemma. Tiden tillsammans varvas bland annat av långa och intressanta diskussioner om gemensamma intressen, att jaga varandra runt huset med tofflor som vapen (till mammas stora förtvivlan) och till att utföra en hop av olika fysiska aktiviteter (gärna och oftast i tävlingssyfte).
Jag tror vi har hunnit ha åtminstone sju sprinttävlingar sen jag kom hem, vi snittar typ tre i veckan. Det är i princip alltid samma sträcka, brorsan vinner med ett hästhuvud 99 procent av gångerna och sedan är det kutym att i drygt åtta minuter argumentera om vem som egentligen är snabbare. Vi håller hårt på våra rutiner.
Det tog drygt trettio sekunder innan jag insåg vilken gigantisk bebis jag var.
Vi har en viss tendens att gå varandra på nerverna, vilket blir extra tydligt när vi umgås så här mycket. Vi bråkar om allt och ingenting. Det löjligaste bråket hittills var om vem som var skyldig att ställa in smörpaketet i kylskåpet. En del svordomar och skällsord utbyttes och det slutade med att jag stormade iväg. Det tog drygt trettio sekunder innan jag insåg vilken gigantisk bebis jag var och skyndade mig tillbaka för att be om ursäkt och så var vi sams igen.
Vad försöker jag komma fram till? Jo, syskon är fantastiska och bör uppskattas så ofta som möjligt. Ungdomen flyger snabbt förbi och plötsligt bor man i olika städer och saknar konstigt nog att bråka om vem som ska ställa in smörpaketet i kylskåpet eller tävla om vem som är snabbast lika ofta som man velat. För vem ska man annars göra sådana löjliga grejer med?
William Johansson