En av mina första krönikor handlade om då jag åt upp en hel skål risgrynsgröt kryddad med cayennepeppar, som mamma serverat, utan att ens höja på ögonbrynen. I det fallet är det svårt att avgöra om jag bara var för väluppfostrad samt snäll för att säga ifrån eller om jag snarare var för trög för att inse att det var något fel med gröten. När jag var hemma över jul satt vi och kollade igenom några gamla klipp från VHS-kameran som vi hade under min uppväxt, och då fick vi oss några goda skratt över liknande situationer.
Som då jag var fyra år och vi var i Thailand. Mamma och pappa hade fixat ett snorkelset och armpuffar så att jag skulle kunna leka runt i barnbassängen. Problemet med snorkelsetet var att det var alldeles för stort för mitt lilla fyraåriga huvud, det var väl snarare lämpat för ett 16-årigt huvud.
Hans fyraåriga son med valpögon behövde slåss för att komma med i videon.
Så medan pappa tog fram kameran för att filma världens långsammaste panoramaklipp på strandpromenaden med dess palmer, butiksfasader och massvis med solbrända turister så spring jag stup i kvarten fram och frågade om hjälp. ”Pappa de fastnar inte”, sa jag med valpögon. ”Prova igen”, svarade farsan och zoomade in på en restaurangskylt i neon. Väluppfostrad som jag var skuttade jag ut i vattnet igen för ännu en batalj med snorkelglasögonen. Jag kom tillbaka till den upptagna kameramannen ett flertal gånger, och blev instruerad om att prova igen, vilket jag lydigt gjorde fem, sex gånger utan att komma någon vart alls. Till slut släppte pappa äntligen kameran och försökte fixa de eländiga simglasögonen.
Tummen upp för de sköna prioriteringarna hos kameramannen som ivrigt filmade omgivningen med en och annan lite rund engelsman i bakgrunden. Men hans fyraåriga son med valpögon behövde slåss för att komma med i videon. Summan av kardemumman är att det är svårt att avgöra hur min uppväxt påverkat mig. Jag har blivit välsignad med en salig blandning av snällhet och kämpaglöd, toppat med lite tröghet helt enkelt.
William Johansson