I skrivande stund så är det en dryg vecka kvar av min vistelse här i Skellefteå innan jag beger mig tillbaka till Uppsala för ytterligare en termin på universitetet. Det har varit några fantastiska månader. Jag har hunnit njuta till fullo av allt den norrländska sommaren har att erbjuda. Men nu börjar det närma sig sitt slut, och då jag åker tillbaka till Uppsala säger jag inte bara adjö till Skellefteå, utan även hejdå till huset jag levt i mina första 20 år på jorden. Mamma, pappa och Elliot flyttar nämligen i september.
Huset är sålt och packningen är långt gången. Det känns nästan lite surrealistiskt, trots att jag inte bott i huset på snart två år. Det har varit på tapeten ett bra tag nu, så det kommer inte alls som en chock, men ändå känns det underligt.
I takt med att huset har växt av renoveringar och utbyggnader så har även vi som familj och människor växt.
Nästan alla mina minnen från så väl barndomen som tonåren har på något sätt knytning till Kurjoviken. Huset har gått från att vara ett litet torp med överväxt tomt till att bli en riktigt fin villa. I takt med att huset har växt av renoveringar och utbyggnader så har även vi som familj och människor växt. Från sexåriga lilla William med pannlugg som var rädd för spöken, till 22-åriga William utan pannlugg, men som i och för sig fortfarande är lite rädd för spöken.
Min sista lediga vecka här i Skellefteå spenderas därför med att försöka njuta av tillvaron så pass mycket som möjligt. I princip varje morgon har jag tillbringat på altanen med en kopp kaffe i morgonsolen. Dagarna det regnat har jag fördrivit i uterummet läsandes till rytmen av regnets trummande på taket. Det har blivit många promenader ner till småbåtshamnen och till havet. Melankoliskt, men samtidigt rogivande. Nu packar jag väskorna och ser fram emot en ny spännande miljö då jag kommer tillbaka till Skellefteå nästa gång, och oavsett vad som händer kommer jag alltid vara tacksam för den underbara uppväxten i huset.
William Johansson