Efter en lång och klurig termin i Uppsala så var jag förra veckan mer än redo att ta en välförtjänt semester. Men med bara en vecka mellan sista tentamen och början på sommarjobbet behövdes semestern verkligen utnyttjas till fullo. Vad gör man då? Jo, man åker till Kroatien med sin familj.
Starten på resan må ha varit lite knackig. Jag pekar inte ut någon, men en viss matriark i hushållet råkade glömma sin ryggsäck på ett tåg som åkte vidare mot Gnarp. Ryggsäcken innehöll bland annat telefon, plånbok, pass och en del andra livsnödvändiga saker man kan tänka sig behöva på en utlandsresa. Efter drygt 17 ångestattacker från sagda matriark och lika många stressade telefonsamtal från det andra överhuvudet i familjen kunde vi konstatera att problemet var näst intill löst. Personalen på tåget såg till att väskan skulle befinna sig på samma perrong dagen efter vid 08.00, precis i tid innan vi skulle bege oss av till flygplatsen.
Med den krisen avvärjd flöt resten av resen på förvånansvärt bra. Det var som att vi fick god karma av mammas lilla klanteri. Jag blev, trots de höga förväntningarna, positivt överraskad av Kroatien. Vilket härligt land alltså. Det påminner på något vis om Sverige, med vacker natur och trevliga människor. Intrycket jag fick var ett avslappnat sådant, från både turister och lokalbefolkning. Det kan vara för att det inte är högsäsong ännu, men det var verkligen tacksamt. Jag behövde lite lugn och ro. Jag somnade i solstolen fler gånger än jag vågar erkänna.
Men ni vet hur det är när man har det så trivsamt, tiden bara springer förbi. Det blev till slut dags att bege sig hemåt igen. Så med tusenfaldigt skärpt uppsyn över diverse ryggsäckar kunde vi framgångsrikt ta oss hela vägen hem till Skellefteå utan några fler tappade väskor eller andra katastrofer. Nu sadlar jag om för en förhoppningsvis lång och trivsam sommar i norr.
William Johansson