I helgen flyttar jag till Uppsala för att börja livet som student. Det är någonting som jag planerat länge och som familjen varit medvetna om, men polletten har nog inte riktigt fallit ner förrän de senaste veckorna.
Alla i familjen hanterar sin separationsångest på olika sätt. Lillebror tyckte det var väldigt jobbigt i ungefär två dygn, sedan insåg han att om storebror flyttar innebär det att bästa rummet i huset blir ledigt för honom, då blev det inte så tråkigt trots allt.
Mamma har haft det jobbigare, och länge dessutom. Hela sommaren har hon fixat och donat för att slippa tänka på den annalkande förlusten av hennes förstfödde. Mamma är nämligen väldigt händigt lagd och har hunnit både fixa ett matbord, stolar, tavlor och diverse småsaker till mitt framtida boende, till min stora tacksamhet.
Pappa hanterar det aningen kyligare, verkar det som i alla fall. Men jag tror att egentligen bara stoppar huvudet i sanden.
Han tänker helst inte på det, då och då kommer separationsångesten fram och då får jag höra hur jag inte bara ska ringa mamma utan jag måste ringa honom också, vilket jag ett flertal gånger försäkrat honom om att jag givetvis kommer göra. Jag ringer.
Själv har jag nog inte hunnit tänka så mycket på flytten. Efter 20 år i hemmet börjar man vara redo att testa vingarna. Förmodligen är det nog bäst så, annars kanske man sitter kvar här i källaren om 15 år, och det känns ju sådär.
Det kan också vara så att jag har så mycket annat att tänka på i och med flytten att jag inte riktigt tänkt på de jag lämnar bakom. Allt från hur man kommer klara av studierna till att träffa så många nya människor.
Eller så är jag distraherad av det pyttelilla problemet att rent tekniskt sett är jag hemlös då jag på söndag flyger ner till Uppsala, då jag ännu inte hittat ett boende, vilket kan bli spännande.
William Johansson
Det lilla problemet, rent tekniskt sett, är jag hemlös på söndag.