Adolph Törneros var professor i latin och estetik på Uppsala universitet under 1800-talet. Vid denna tid fanns det en löst sammankopplad grupp av inflytelserika intellektuella som i efterhand kom att kallas ”Uppsalaromantikerna”. Många av de inblandade är idag ihågkomna som stora filosofer, poeter och författare. Personer som Per Amadeus Atterbom, Erik Gustaf Geijer och C J Boström (som härstammade från Piteå) var mångsysslare hela bunten. De publicerade alla en mängd verk av olika genrer och teman, eller ja, alla förutom Törneros gjorde det.
Även om han var välkänd i dessa kretsar, och var uppskattad för sitt engagemang och brinnande intellekt, så publicerade han aldrig någonting utöver sina akademiska avhandlingar. Törneros hade aldrig sådana ambitioner. Han var något av en livsnjutare som tog varje chans han kunde att skjuta jobb och böcker åt sidan, för att få njuta av tillvaron. Vid tillfälle kunde han dock ta sig tid att sätta sig ner och skriva om dessa njutbara stunder till sin gode vän Melker Falkenberg, och det är för dessa brev som han är ihågkommen än idag.
Resebreven skiljer sig från allt annat skrivet och publicerat under denna tid. Törneros berättar om den aningen torra vardagen i Uppsala, men fram för allt om sina nyanserade och förtrollande resor runt den idylliska landsbygden som han gjorde varje sommar. Han älskade nämligen att resa. I och med att breven endast är ämnade för dess mottagare så är det en intim inblick i hur livet såg ut i 1800-talets Sverige.
Utifrån breven blir det tydligt att Törneros – trots sitt väldigt vackra språk – aldrig hade ambitioner att bli någon författare.
Hela situationen är lite absurd. Utifrån breven blir det tydligt att Törneros – trots sitt väldigt vackra språk – aldrig hade ambitioner att bli någon författare. Att bli känd och ihågkommen, komma med i historieböckerna, det var obefintliga tankar för honom. Han prioriterade istället att njuta av sin lediga tid med resor och umgänge, alltid leva i nuet och ta vara på den korta tid han fick på jorden.
Vid 45 års ålder insjuknade han och dog kort därefter. Han gifte sig aldrig och fick aldrig några barn. Hans enda eftermäle är en bunt brev som berättar om en sann livsnjutare, som trots sin korta tid på jorden såg till att göra det bästa av den.
William Johansson