Jag Àr döpt efter min farfar Hans. BÄde farmor och farfar dog ganska tidigt, relativt mot svensk standard. Trots att de var barnvakt fÀrre gÄnger Àn andra slÀktingar sÄ har jag mÄnga kÀra minnen med dem.
Vi brukade köra armbrytning jag och farfar, han hade stockar till armar och ugnsvantar till hÀnder efter flera Är som industriarbetare. Jag pressade sÄ jag blev röd i ansiktet, men det gick inte att rubba hans arm en millimeter. Han brukade skrocka och lova returmatch nÀsta gÄng. Jag svarade alltid med att en dag ska jag allt vinna. Jag hann aldrig vÀxa till mig nog mycket för att göra det löftet till verklighet innan han gick bort. Taktiskt av honom, ganska sÀker att jag hade vunnit i dagslÀget (tyvÀrr en gigantisk myt).
En gÄng nÀr jag var vÀldigt liten överraskade han mig med en Arsenal-halsduk bara för att jÀvlas med pappa.
Vi brukade fiska tillsammans. Farfar Àlskade att fiska. FrÄn deras grÄa lÀgenhet vid parkbron brukade jag ivrigt klÀttra pÄ vÀggarna i vÀntan pÄ att fÄ gÄ ner till Àlven. Var det bra vÀder grÀvde vi efter maskar i komposten pÄ bakgÄrden. Hade det regnat tog vi en promenad och plockade bland de tusentals maskar som kom upp till asfalten. Jag fick aldrig fisk, men det var inte det som var meningen. Det var trivsamt ÀndÄ.
Under hösten gav sig ibland farfar, pappa, jag och min lillebror ut för att plocka bÀr och svamp. Vi strosade runt i stövlar djupt inne i skogen. Efter nÄgon timme satte vi oss ner och drack varm choklad och njöt av tillvaron.
Farfar var med i luftvapnet som fallskÀrmsjÀgare. Han Àlskade matlagning, och vi var regelbundet bjudna till söndagsmiddagar hos dem. En gÄng nÀr jag var vÀldigt liten överraskade han mig med en Arsenal-halsduk bara för att jÀvlas med pappa som Àr stenhÄrd Everton-supporter. Han brukade ha hÀngslen och var skrÀmmande lik Leif GW Persson. Det var sex Är sedan han gick bort, men de goda stunderna lever kvar i mina minnen.
William Johansson