Det bästa med göteborgare? Jag skulle nog säga att det är deras sätt att sprida glädje. Jag var på besök i Göteborg senaste helgen så jag är lite av en expert på området. Nej, jag har aldrig varit där tidigare, men det hindrar inte min påhittade auktoritet inom ämnet.
Det är min uppfattning att göteborgare är trevligare än andra människor (inget illa menat till alla er andra, ni är bara lite sämre tyvärr, jag själv inkluderad). Min största och enda fråga är varför är det så? Förutsättningarna är ju katastrofala. Hur klarar man av att sprida glädje hela tiden då det på riktigt regnar hälften av årets dagar? De säger att vi i norr har det tufft med så lite sol och kylan under vinterhalvåret. Men tänk er att det istället är grått, mulet, blött och blåsigt i princip hela tiden, oavsett årstid. Kul va?
Hur klarar man av att sprida glädje hela tiden då det på riktigt regnar hälften av årets dagar?
Jag tänker att göteborgare är lite besläktade med norrlänningar. Båda är härdade, vana vid motgång, kanske till och med välkomnar motgång. Förutsättningarna är skit för alla, men vad ger det att sura över sådant som inte går att påverka.
Alla mina tankar och fördomar om detta ämne summeras perfekt i en scen sedd på spårvagnsstationen sent i fredags. En ung kille med en väldigt muskulös och aningen aggressiv hund står och väntar på spårvagnen. Fram kommer en äldre herre som hunden genast nosar på. Den äldre herren pratar i telefon och förklarar för personen i andra änden att nu får han passa sig så att han inte blir uppäten av monstret till hund. Sedan böjer han sig ner för att klappa hunden. Ägaren stoppar honom och förklarar att hunden bits. ”Äsch, jag har haft hund i 30 år, du behöver inte oroa dig” svarar gubben självsäkert, och blir sekunder senare biten i handen. Ägaren och gubben möter varandras blick och är tyst i några sekunder, ägaren rycker på axlarna och sedan skrattar de hjärtligt innan de går separata vägar.
William Johansson