Den sista helgen jag spenderade i Skellefteå innan jag åkte tillbaka till Uppsala skulle visa sig vara en minnesvärd sådan. Det började med en vanlig familjekväll. Vi åt god mat, unnade oss lite efterrätt framför tv:n och började se en film. Men i vanlig ordning så skiftade samtliga familjemedlemmars fokus sakta men säkert till bland annat sina mobiltelefoner.
Men så hann det inte vara länge, från ingenstans lägger sig ett becksvart mörker över vårt hem. När ett strömavbrott infinner sig uppstår alltid samma tumult. Hela familjen trevar efter närmaste ljuskälla för att återigen kunna se, samtidigt som vi reser på oss och utbrister valfritt ljud för att visa förvåning. När insikten om att det bara är ett strömavbrott lagt sig, letar sig pappa och sönerna till diverse fönster samtidigt som mamma tar ansvar för att tända stearinljus.
Det är verkligen en total avsaknad av ljus utomhus, vi kan knappt se till grannarna. Hela Skelleftehamn verkar ha tappat strömmen. Pappa hojtar att vi borde stänga och låsa ytterdörren, ungefär som om att den ryska invasionen är på väg och en låst dörr ska hålla dem ute. På en minut har mamma lyckats tända stearinljus i alla rum samtidigt som vi tappar lite av vår fascination över mörkret.
Där uppe bland allt det svarta, där man i vanliga fall endast kan se ett fyrtiotal stjärnor, förstummas vi nu av till synes oändligt med små ljusa prickar.
Jag kommer på att man aldrig ser stjärnorna så tydligt som när ljusföroreningen försvinner och släpar hela familjen ut på altanen. Ingen är supertaggad, men de följer med för att vara snälla. Väl ute så tystnar vi alla. Det är en svårslagen syn. Där uppe bland allt det svarta, där man i vanliga fall endast kan se ett fyrtiotal stjärnor, förstummas vi nu av till synes oändligt med små ljusa prickar. Vi står där ute och förundras innan vi går in på grund av kylan. Det sägs inte jättemycket för det finns få ord som kan kommunicera en sådan syn.
Vi tar fram några sällskapsspel och spenderar resten av kvällen tillsammans vid middagsbordet, vakande över stearinflammor. Vi skrattar och mår bra, och på något sätt är det som att strömavbrottet trollade bort alla mobiltelefoner.
William Johansson