Jag har haft turen (eller oturen, beroende på hur du ser saken) att växa upp med en aningen överbeskyddande moder.
Detta var framförallt tydligt när jag var barn. Det har däremot jämnat ut sig i takt med att jag blivit äldre
Under mina sista år i hemmet kunde mamma faktiskt gå och lägga sig innan jag kom hem sent på kvällarna, bara det är ju en bravur.
Jag minns en gång i förskolan då kille i klassen frågade om läraren verkligen hade sagt ett rätt så vulgärt könsord, vilket hon givetvis inte hade gjort, men det hindrade inte hela klassen från att gapskratta.
Jag var däremot tyst, för jag hade ingen aning vad det ordet betydde.
Min förskolelärare berättade för mamma när hon hämtade mig att det är alltid härligt med barn som växt upp i en lite mer skyddad miljö.
Mamma svarade med orden ”Kom nu William så ska vi hem och träna svärord.”
Med flytten till Uppsala tyckte jag att det skulle bli spännande att se hur jag skulle klara mig utan min kära mamma. Jag skulle inte längre leva med moderliga omsorger och en välsopad bana.
Två första veckorna i Uppsala är nu avklarade och jag trivs som fisken i vattnet. Studentlivet passar mig perfekt.
Det var givetvis nervöst i början, men under den nuvarande insparken har vi faddrar som guidar oss i en annars ganska turbulent miljö. Faddrarna hjälper oss med allt möjligt, de skänker en viss trygghet. De ser till att vi vet var allting ligger, att vi har ätit, att vi tar oss hem, att vi klär oss ordentligt, och att vi tar oss helskinnade ut ur insparken.
Häromdagen, efter vi varit ute på en nation och festat, skulle jag gå hemåt. Efter att ha sagt ”hejdå” började jag vandra och hör jag en fadder ropa, ”Sätt på dig jackan William!” och då klickade allt.
Det är precis som hemma. Förutom att jag bytt ut mamma till ett par överbeskyddande faddrar istället.
Två första veckorna i Uppsala är nu avklarade och jag trivs som fisken i vattnet.