För några veckor sedan var jag på konsert i Stockholm och såg artisten Future uppträda.
Jag var riktigt nöjd med hela upplevelsen, förutom en liten detalj.
Dum som jag var lämnade jag jackan i garderoben under spelningen, vilket visade sig vara ett stort misstag.
När uppträdandet var färdigt, ville givetvis nästan alla i publiken lämna stället så snabbt som möjligt.
Jag tror ni kan gissa vad som hände när till en myriad människor ville få tag i sina jackor. Och det exakt samtidigt.
Då gällde djungelns lag. Det var inte tal om inte köer eller mänskligt samspel, vi ska inte ens tala om hyfs.
Vi snackar om samhällets totala kollaps. Här gäller det att äta eller ätas. Stora buffliga lättirriterade killar stormade fram likt bisonoxar. Det är nämligen deras rättighet att gå före alla andra: störst går först.
Ett gäng tjejer som står i flock och skriker att de knappt kan andas. Det är så tätt att ingen kan röra sig. I ett slag har vi förvandlats till en kollektiv massa av viftande ben och armar som gungar fram och tillbaka.
Bland alla skrik på hjälp kunde jag ha svurit att jag hörde ett lejon ryta - någonstans där i mitten.
Däremot var jag själv aldrig riktigt orolig, likt något mirakel hamnar jag rakt bakom en riktig gorilla till kille. Inte för att han var särskilt hårig eller aggressiv, men jäklar vad stor han var.
Trots att det knappt gick att röra på sig därinne lyckades han på något magiskt sätt ta sig framåt. Så jag hakade på och var snabbt framme vid disken och kunde hämta ut min jacka.
Det skulle väl ses som lämpligt att avrunda djur-allegorierna med att likna mig själv vid en sugfisk som bara snor till sig skjuts, men jag är tveksam på hur entusiastisk jag är över just den liknelsen.
Så jag väljer ett sjölejon istället, delvis för att jag kan och delvis för att det låter häftigare.
William Johansson
Bland alla skrik på hjälp kunde jag ha svurit att jag hörde ett lejon ryta.