I takt med att värmeböljan svepte in över Sverige och satte landet i trans för några veckor sedan så bestämde jag och några kompisar oss för att gå och se Ari Asters senaste skräckfilm Midsommar. Jag var förtrollad, mina kompisar lutade mer åt det förbryllade hållet. Det är en skräckfilm olik alla andra, helt och hållet fylld av kalabalik. Inte nog med det så såg jag och min lillebror Asters tidigare film Hereditary några dagar tidigare, också en fantastisk(t läskig) film.
Inte långt efter det började händelserna. Till en början var det småsaker, så som en dörr som plötsligt stod på glänt trots att ingen i hemmet påstått sig ha öppnat den. Det blev gradvis värre, bil- och husnycklar försvann ur nyckelskåpet. Pappas passerkort lämnade egendomen, spårlöst försvunnet. Alla i familjen låg sent in på småtimmarna och vred och vände sig utan att någonsin komma till ro och kunna somna.
Det hela kulminerade i en händelse som lillebror döpt till ”den självgående mobilen”. Efter att ha legat och glassat i solen i flera timmar en ledig dag så ställer sig Elliot upp ur solsängen och spärrar upp ögonen.
Det blev gradvis värre, när nycklar försvann ur nyckelskåpet
Han förklarar förstört att han lämnade mobilen över en meter från stället den för tillfället ligger på. Jag påpekar att jag inte sett någon flytta den, han inbillar sig. Men han är fullständigt skärrad och spatserar hetsigt fram och tillbaka. Efter en dryg minut i tystnad har han fällt sin dom, vi är definitivt hemsökta. Undrar vart den idéen kommer ifrån, kan det vara skräckfilmerna månntro?
Vid middagsbordet diskuteras det, kan vi verkligen vara hemsökta? Hur ska alla de mystiska händelserna i hemmet annars förklaras? Vi kommer inte fram till något svar, istället nämns rekordhettan och hur viktigt det är att dricka mycket vatten, annars kanske man får solsting och börjar inbilla sig saker. Alla nickar instämmande, helt omedvetna om ironin.
William Johansson