”Varför håller man på” är titeln på en essäsamling av biologen och författaren Fredrik Sjöberg
Boken hamnade av en slump framför mina ögon och jag behövde bara se bilden på omslaget för att min nyfikenhet skulle vara väckt.
Den föreställer Fredrik som liten kille i hängselbyxor.
Han står bakåtlutad och tittar på sina föräldrar, som med rep och remmar kämpar för att förankra resväskor och tält på bilens överlastade takräcke.
Familjen ska ut på en för 1960-talet tidstypisk bilsemester och han ser ut som om han för första gången tänkte: ”Vad håller de på med?”
Själv tror jag att allt levande fått en ”motor” som driver ”hållapåandet” framåt. Det är tydligast bland djuren som skyddar sitt revir, bygger bo, skaffar mat och med livet som insats föder upp sina ungar. År efter år, och med samma entusiasm.
Människosläktets genuppsättning lär vara näst intill identisk med apornas, så det är kanske inte så konstigt att vi gör likadant.
Vi är på god väg att ta död på alla bin, dränka haven i plast, slita hål på ozonskiktet och smälta ner polarisarna.
Vi bygger bo, sätter några barn till världen och skaffar mat av varierande kvalitet.
När det gäller revirtänkandet, har det snarast förstärkts och visar sig i allt från mindre grannfejder till regelrätta krig.
De globala klimatkonferenserna i Kyoto och Paris ger en strimma av hopp. Världen börjar vakna, men med yrvakna löften och brutna avtal fortsätter vi vår rovdrift på jordklotets ändliga resurser.
Vi har så bråttom att ”hålla på”, att vi mot bättre vetande tömmer jorden på olja och mineraler samtidigt som vi förorenar vatten, jord och luft.
Vi är på god väg att ta död på alla bin, dränka haven i plast, slita hål på ozonskiktet och smälta ner polarisarna.
Man kan inte annat än undra vad vi håller på med, eller som Astrid Lindgren och rumpnissarna uttryckte det: ”Voffor gör di på detta viset?”
Christina Ohlsson