Vita lögner verkar inte fungera

Barn är små personer som inte alltid går att lura.

Barn är små personer som inte alltid går att lura.

Foto: David Ekström

Livsstil & fritid2020-01-27 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Barn är små personer som inte alltid går att lura.
Barn är små personer som inte alltid går att lura.

Det här med att vara småbarnspappa är inte lätt. Det är naturligtvis underbart. Men det är inte lätt.

Jag har en sexåring och en treåring. De har två olika personligheter och det gillar jag. Den äldre är ofta relativt lugn – den yngre har ett lite annat temperament.

Men likheterna finns naturligtvis också. Och en av dessa är att de väldigt gärna pratar. Hela tiden. Och ställer frågor. Både svåra och enkla.

Jag förbannar mig själv över att jag i höstas lärde dem att ”därför” inte är ett svar på ”varför” eftersom det absolut inte duger som svar på deras frågor längre.

Som ofta är listiga.

Så som den småbarnsförälder jag nu är så måste jag därför använda mig av vita lögner.

Något som jag naturligtvis trodde skulle fungera bra. Det gjorde det. Ända tills den dagen jag inte hade riktigt koll på mina lögner.

Den yngre dottern är ofta ”kompis­sugen”. Hon har dessutom en favorit­kompis – så då är hon ”Mirjamsugen”.

En kväll kom då dottern fram till mig och med sitt sötaste leende berättade hon att hon var ”Mirjamsugen” och hon ville leka med henne.

Eftersom jag förstod att inte ”därför” skulle räcka efter nejet och att tidsuppfattningen på treåringar inte existerar så drog jag till med att Mirjam var hos sin farmor. Det köpte tydligen treåringen – men hon såg lite konstig ut.

Glad över min vita lögn som löste problemet fortsatte jag mitt liv. Helt utan vetskapen att jag var totalt ägd av min dotter.

Två dagar senare återkommer hon i frågan. Då hon på nytt var ”Mirjamsugen”. Men den här gången var frågan betydligt mer kraftfull.

”Kan jag få leka med Mirjam när hon kommer hem från sin döda farmor?”

Mitt svar kom inte direkt – det jag lyckades få fram var ett svagt; Va?

Då kom repliken blixtsnabbt.

”Du sa att Mirjam var hos hennes farmor. Hon är död.”

Där tog vår konversation slut. Treåringen gick iväg med en likgiltig blick och själv slets jag mellan att tokskratta, inte över att Mirjams farmor är död, och ångesten över att jag ljugit för min dotter.

Uppenbarligen räcker inte vita lögner till heller. Eller om jag ska fortsätta med detta så måste jag tydligen vara mycket bättre påläst.

Som sagt. Det här med att vara småbarnsförälder är inte lätt.