Jag tror att det har gått tillräckligt lång tid nu för att jag ska våga skriva om det.
Om Skellefteå AIK:s silver. Om guldet som missades. Om second place, first looser. Ni vet vilket silver jag menar.
Jag är så glad att silvret inte genererade några tragedi- eller katastrofrubriker. Stolt över att alla ni som bryr er mer än vad jag gör (och ni är många) skötte er besvikelse på ett så bra sätt. Nog har jag hört om flygande föremål och skadade hälsenor orsakade av den där förlängda matchen, men på det stora hela var det ingen katastrof. Inga sorgeband.
Kanske har ni lärt er av historien? Att silvret kan bli guld redan nästa säsong om man är tillsammans, spelar som ett lag och inte tvivlar?
Det är nu jag ska sticka ut hakan ännu mer och meddela att det är dags. Redan nu!
Det må vara speluppehåll i SHL, men Guldstaden behöver alla er som inte tvivlar ändå. För i hockeyns skugga hittas de verkliga tragedierna, katastrofrubrikerna. Här i staden som borde ha guld finns ungdomar och barn som mår så dåligt att de väljer att ta sitt liv. Här finns människor som blir misshandlade på Vintergatan och andra som oroligt sneglar över axeln på löpturen i elljusspåret. Här kastar man sten på den som inte har någonstans att bo och sticker kniv i grannen om det blir osämja. Här behövs katastrofrubrikerna!
Så kom igen nu, fortsätt göra mig stolt! Visa att vi är en Guldstad trots allt, att ingen ska behöva tvivla. Visa att vi har en stad där alla "spelare" är värdefulla och får speltid i matchen som vi kallar livet. En stad, likt en kraftfull arena, där man kan känna sig trygg både på läktaren och när man går där ifrån och där man löser problem på andra sätt än att kasta föremål.
Låt oss vara tillsammans, ta hand om varandra och spela som ett lag. Om 6 000 och Du ser till att göra något bra för tio personer var har vi kommit en bit på väg.
Låt oss slippa katastrofrubrikerna - Vad som än krävs!
Lotta Johansson
En stad, likt en kraftfull arena, där man kan känna sig trygg.