För mig har vintern varit lång och bjudit på ovanligt mycket mörker, blåst, kyla och halka. Då jag som barn levde långt ovanför polcirkeln, borde jag ju vara impregnerad mot mörkerångest och ha en viss vana med vinterns alla övriga påhitt. Men jag har nog acklimatiserat mig ovanligt bra.
När jag som ung vuxen kom till Västerbotten tyckte jag att jag hamnat i exotiska trakter. Solskivan kunde vara synlig på julaftonen, jordgubbar och äpplen växte i trädgårdarna och det hände att det inte snöade förrän i december. Jag kan fortfarande uppleva olikheterna i landskapen och blir lycklig av att se platta odlade åkrar och betande kor. Däremot blev jag mycket besviken över hur små blåsipporna var när jag första gången såg dem i en trädgård i Umeå. I min sångbok var de lika stora som barnen på bilden, och jag hade förväntat mig att de åtminstone skulle var som ordinära nejlikor. Så mycket som det pratades och sjöngs om blå- och vitsippor.
Jag har överlevt vintern tack vara en stationär svart värmekälla. När vi renoverade vårt hus 2003 hade jag en nostalgisk önskan om att få bli ägare av en gammeldags järnspis. I kammaren som byggdes in i köket fanns en lämplig hörna där det tidigare stått en kakelugn. En lokal, mångsidig hantverkare gjorde jobbet med att installera en renoverad "Skoglund & Olsson" och ovanför den en vackert murad kåpa.
Vid millenniumskiftet intervjuades ett antal hundraåringar om vilken uppfinning som inneburit den största förändringen under deras livstid. Bland kvinnorna var det vedspisen som var i klar ledning. De har min fulla förståelse.
Vår "Skoglund & Olsson" har blivit som en nära vän och har antagit rent mänskliga drag. Han pratar, värmer och tröstar när han blir ompysslad och mättad med näver och ved, men tystnar och kallnar så fort han blir bortglömd.