Härom kvällen satt jag och såg de sista fem minuterna av finalen i Paradise Hotel. Det är det enda jag sett av tv-programmet som tydligen hade fler sökande än lärarutbildningen den här gången.
Nä, jag ljög nu, jag har faktiskt sett fem minuter tidigare under säsongen och då häpnats över att det finns så ointelligenta människor, samt varit glad över att de inte sökte till lärarutbildningen.
Det slog mig också att det finns så många människor som vill vara med och vara dumma i tv. Att det är något att sträva efter i vår värld 2014. Vilket naturligtvis skrämmer mig eftersom jag hoppas att någon tar hand om mig när jag blir gammal. Eller att någon vill styra landet på ett bra vis istället för att flexa, festa och ha samlag på tv. Men jag insåg snabbt att det säkert finns sådana människor också. Alla yngre söker ju inte till programmet.
Efter omvalsdebaclet häromveckan så inser jag ju också att vår generation inte heller består av vuxna kloka människor. I alla fall inte i riksdagen. Men nåväl...
En tanke som också slog mig var att jag inte skulle vilja vara med i Paradise Hotel, men i vilket tv-program skulle jag då vilja delta?
Min gode vän Andreas besökte mig dagen efter mina tankar och lustigt nog hade han också funderat på det.
Vi kom överens om att På spåret var det program vi skulle vara med i. Gärna med någon smart, eller så inte för då kanske man skulle sitta som en fågelholk. Vi kom också fram till att Hela Sverige städar skulle vara det sämsta programmet innan vi insåg att Biggest Loser inte skulle vara någon hit heller.
Men med en dags distans till samtalet så säger jag nog trots allt att jag skulle välja Paradise Hotel.
Tänk dig känslan att sitta i värmen, äta gott och vila upp sig. Samtidigt som du förmodligen aldrig någonsin skulle känna dig smartare och mer begåvad än just då.
Den känslan skulle man nog inte ha i På spåret. Trots allt.