Jag är bara några minuter från att ställa mig framför de andra i klassrummet och presentera det som jag arbetat på i över en och en halv månad nu när jag skriver den här texten.
Det är nervöst. Jag har svårt att koncentrera mig på personen som står och pratar om hur memes har använts på internet över tid och vad vetenskapen säger om den typen av innehåll på internet.
Även om jag egentligen tycker att det är ett väldigt roligt och intressant ämne så är mina tankar helt enkelt någon annanstans, närmare bestämt på hur jag ska kunna formulera min egen presentation på ett så bra sätt som möjligt.
Det är en spännande utmaning som helt enkelt innehåller både adrenalinkickar och en del nerver som kan behöva stillas.
När jag gick i grundskolan var presentationer det värsta jag visste, en riktig fiende.
Framförallt för att jag hade en tendens till att bli knallröd i ansiktet så fort någon pratade med mig, hur säker jag än var på det jag skulle säga och oavsett om det var en presentation eller om min kompis sa god morgon till mig.
Det var mer eller mindre en lampa som visade att jag pratade med en annan människa. Det satte sina spår när jag så klart fick lov att förklara för mina klasskamrater att brandbilen faktiskt var röd och att det inte var någon nyhet värd att rapportera om.
Några år och många presentationer senare så är det inte alls lika farligt, även om det fortfarande är någonting som så klart får adrenalinet att skjuta i höjden.
När en klasskompis för några månader frågade mig vad jag tyckte om att presentera svarade jag, utan att tveka: “Det är jätteroligt!”.
Något jag inte riktigt tänk om mig själv tidigare, speciellt inte under grundskolan. Men efter att varje vecka stått inför klassen och talat om allt möjligt så var det inte längre en så stor sak, speciellt när ansiktsfärgen gått från röd till mer normala nyanser och brandbilsfrågan är för länge sedan var begravd.
Lina A Andersson
När jag gick i grundskolan var presentationer det värsta jag visste.