Jag står vid spisen och steker fiskpinnar till middag igen. Även den här gången har de blivit sladdriga och jag vet att barnen kommer att klaga på konsistensen. ”De är inte alls lika frasiga som när mamma gör dem”.
Ute öser regnet ner. Det är en sådan dag i dag. Eller inget negativt i det. Bara en onsdag att vara inne och tänka.
Jag läste nyss en undersökning om stress. På bara sju år har antalet personer med svår stress ökat med hela sju gånger, enligt Försäkringskassans statistik. Ofta påverkad av situationen på jobbet.
Det förvånar mig inte, tänker jag och vänder på ytterligare en fiskpinne. Det är så många i min närhet som klagar. Som fyller 40 och funderar på livet. Som kippar efter luft, mellan översvämningarna av arbetsuppgifter.
En person jag pratar med funderar om det inte finns några forum i vardagen att stressa ned i. ”Kanske kyrkan”, frågar han sig. ”Ja, i alla fall ibland”, säger jag. ”Jag vet inte så noga.
Men jag är glad att det finns religiösa. Vem annars tänker på vilodagar, retreater och att livet behöver stanna av då och då?”
Det närmaste du kommer under en arbetsvecka kan vara en friskvårdstimma. I ett inlägg som jag delat på Facebook skriver en arbetsgivare att de valt att tänka annorlunda än många konkurrenter och inte pressa sina medarbetare för hårt.
Till exempel vill de att sina anställda småbarnsföräldrar, som utgör 10 av 14 personer, ”även ska hinna med att se utvecklingen av de käraste de har där hemma”.
En, som de beskriver som en mycket högkompetent person, letade efter jobb i branschen. Men i varje arbetsannons stod det att du behöver vara stresstålig.
Men vem är det? Istället valde hon att leta sig till deras företag, som erbjuder förutsättningar för ett balanserat liv.
”Vilka dårar skriver år 2018 att du behöver vara stresstålig”, tänker jag och slår av spisen. ”Barn. Maten är klar. Nu äter vi i lugn och ro.”
Jonas Andersson
Vilka dårar skriver år 2018 att du behöver vara stresstålig”, tänker jag och slår av spisen.