Karriärcoachens logg: Del 38
Det här med att vi människor konstant strävar efter att tillhöra en grupp är inget nytt och ovanligt. Vi är flockdjur sedan begynnelsen och programmerade till att söka gemenskap. I mänsklighetens vagga bodde vi som bekant i grottor. Tillsammans med en hel drös andra lirare draperade i djurfällar av senaste modell satt vi runt elden i grottan och tog hand om varandra.
Det är klart att konflikter torde ha uppstått men gissningsvis har man kunnat lösa dem relativt snabbt. Att bli utestängd från gemenskapen i grottan var förenat med livsfara. Utanför var det mörkt. Kanske regnigt. Det fanns en hungrig tiger som bara väntade på att någon skulle bli utslängd. Sedan har det hänt rätt mycket med vår hjärna genom evolutionen. Vi har fått fler normer och värderingar att ta förhålla oss till men alltjämt reagerar vår hjärna med att signalera livsfara när vi känner hotet av att bli utestängd från olika typer av gemenskap.
Arbetsplatsen är en gemenskap. Familjen en annan. Att, i princip, hela Skellefteå ställer sig bakom vårt framgångsrika ishockeylag är en tredje.
Att komma in i en ny gemenskap är inte alltid helt lätt då många slår vakt om sin grupp. Väktare över ordning och reda, relationsförvaltare. En ny person in och det kan bli helt ändrade förutsättningar för gruppens sociala spel. Detta märks väl i vår stad där till exempel Umeåbor i exil kan svårt att hitta en vänkrets trots både arbete och partner som heter Marklund. Det är liksom fullt.
Med detta sagt vill jag utbringa dagens applåd till de unga människor, som utan familj, språk, arbetserfarenhet och oftast från en kultur där ishockey liksom aldrig var ett samtalsämne vid middagsbordet, som flyttar till Skellefteå och lyckas skapa sig en lyckosam framtid. Där finns ett know-how som kanske skulle sprida färg i vår stad.
Stefan Berg
Där finns ett know-how som kan sprida färg i vår stad.