Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
Döden, döden, döden. Det var den hälsningsfras som Astrid Lindgren på äldre dagar inledde sina telefonsamtal till sina systrar med. Allt för att detta ämne, som med stigande ålder sysselsatte dem alltmer, skulle vara avklarat för stunden.
Varje timme dör i genomsnitt 10 människor i Sverige. Det blir 250 stycken varje dygn. Det säger sig självt att vi alla kommer i kontakt med döden många gånger under vår livstid. Ändå försöker vi på alla sätt göra den så anonym och obefintlig som möjligt. Professionella "dödsassistenter" sköter alla praktiska detaljer kring den som dött, och vi lämnar oftast kvar kistan i kyrkan med ljus och blomdekorationer. Allt för att inte behöva konfronteras med jordfästningens egentliga innebörd: Av jord är Du kommen och så vidare.
Vi är i nutiden så avskärmade från döden att många vuxna aldrig sett en död människa. Dessutom har vi hittat på ett antal andra benämningar. Ofta säger vi somnat in, tagit ner skylten, kilat vidare, lämnat oss och så vidare. Exemplen är otaliga.
Att en ung människa dör kan aldrig kännas naturligt, och om jag fick en enda önskan uppfylld av "Anden i flaskan", vore det att inget barn skulle behöva dö före sina föräldrar. Men med åldringar som har levt sina liv är det naturligtvis annorlunda. Livet tar obevekligen slut till slut. Vi hör och läser ofta om att si och så många procent av befolkningen dör av olika sjukdomar eller olyckor, men sällan att döden är till 100 procent vetenskapligt säkerställd.
Jag har uppnått den födelsedag när siffran sju står först i antalet födelsedagar och har därmed avverkat större delen av den utmätta livstiden. Oavsett vad jag tror ska hända efter döden så försöker jag ta vara på varje levande dag och varje möte med en medmänniska. Livet på jorden är ju så kort och döden så lång.
Christina Ohlsson
Att en ung människa dör kan aldrig kännas naturligt.